Intervju med Gabriella Olshammar
GABRIELLA:Så där. Nu säger jag till min bandspelare också att Kristina Meiton är hemma hos mig och ska intervjua mig. Och var har jag min fantastisk… oj, arrangemang här. Jag kan flytta min kaffekopp, ifall den skulle välta. Jag är lite så här överdrivet olycksberäknande. Eller olycksmedveten eller liksom … Jag har inte tänkt över frågor så mycket.
KRISTINA:Det gör ingenting, jag baserar dem på vår första brevväxling.
GABRIELLA:Ja.
KRISTINA:Så de kommer där …
GABRIELLA:Men du har intervjuat mig en gång innan, kommer du ihåg det?
KRISTINA:Ja, precis. Det var länge sen jag lyssnade på den.
GABRIELLA:Mm.
KRISTINA:Det handlade om … ja … Ja, det är ringen så klart då. Men jag har för mig att det var något specifikt du pratade om.
GABRIELLA:Jag kommer ihåg att du frågade väldigt mycket om varför jag var intresserad av den här typen områden och så där.
KRISTINA:Ja, jag ska kolla [hör inte 0:01:08] Men kan inte du … har du lust att börjat berätta om hur det kommer sig att du över huvud taget blir inspirerad av hus och så? Eller är det … eller är det … för det har du varit, väl? Hus… hus…
GABRIELLA:Ja, men det har … jag tror ... Alltså det här vet jag också har sagt till mig att det låter så tydlig linje, när jag berättar och det är nog så att man pusslar ihop ... man lägger till rätta … men det är inte riktigt rätta meningen att man förskönar eller så där. Eller hittar på, men att man sållar bort, att det blir en tydlig linje. Och det är inte så tydligt egentligen. Men jag tror att så här, dels … kanske vilken känsla för hus ... När jag växte upp så borde vi … först så bodde vi i villa i Bollnäs, som vi delade med en annan familj. Så här Villa Villekulla, träkåk från förra sekelskiftet, typ. Så det är ganska speciellt. Och sen när mina föräldrar skilde sig, några år där så ... Så först var det ganska intressant, det var bara ett halvår så flyttade vi till ett helt nybyggt bostadsområde med radhus. Och då ihåg att vi åkte ut och titta på det här innan huset stod på plats, det var bara såna här gjutna betongplattor då. Det här är slutet av 70-talet, -78 eller något. -79. Och så tyckte man, man såg bara den här betongplattan, den såg ut som storlek den här mattan eller något. Det känns så konstigt, hur kan en hel familj bo där. Men sen blev det ett femrumskejdehus, som var jättemysigt. Och det var ganska kul där, för det var många som flyttade in samtidigt, så det var ganska lätt ut på gatorna och få kompisar och så. Men vi borde vara där ett halvår någonting, för sen så köpte min mamma och hennes man då, en gammal Hälsinge gård. Och den var verkligen ett restaureringsobjekt, långt ute i skogen. Fanns varken el eller vatten, bara sån här pump med vatten ute på gården. Och då skulle det renoveras och bli jättefint. Men av många olika anledningar, bland annat att de ville ha statliga lån som krävde att man gjorde vissa saker med huset, som de inte ville göra, för det hade förstört, tyckte de, och jag håller med dem nu. Det hade förstört en del kulturvärden. Så det var krav på viss typ av modernisering som inte skulle ha passat, Så de väntade ut det lite men det var väl inte bara det. Det var väldigt svårt att dra el vatten dit för det låg så ensligt och så där. Men så vi bodde där i fyra år utan el och vatten och det var inte roligt. Då var jag mellan elva och fjorton år och då drömde jag verkligen bara om såna där mexitegelvillor, och kataloghus och så där. Men jag tror att det påverkar väldigt mycket om att jag började drömma om hur boendet ser ut. Sen samtidigt så måste jag erkänna att det där huset var ju … den där Hälsinge gården då, den var magisk på sitt sätt. Så jag tror att egentligen präglade … Livet i det där huset har präglat mig något enormt och även livet ute i skogen. Jag känner det mer och mer kanske ju äldre jag blir också, en längtan efter rum och som ser ut som rummen i det huset med skogen utanför och så. Jag vet inte, det var så där enormt vilsamt, jag har aldrig känt så, knappt, någon annanstans. Och det är klart att det handlar om barndomsnostalgi, men inte bara det för att den där … tiden i det huset var också präglar av att det var så smutsigt och bökigt och annorlunda, och inte lika fint som någon annan hade det och så där. Så det var enormt dubbelt. Men jag tror att det påverkade mig. Och även då morsan och hennes mans diskussioner om det här med konstiga krav som ställdes på att man måste bredda alla dörrar så det kunde gå igenom rullstolar och inget… Alltså jag förstår det nu med tillgänglighet, är jätteviktigt, men det här var ett privat hus.
KRISTINA:Konstigt.
GABRIELLA:Ja, eftersom alla … Då skulle man behövt förstöra varenda dörröppning i det gamla huset för att det skulle kunna gå riktigt breda rullstolar in. Inte som i dag när de är smidigare. Och man var tvungen att ha … vi hade såna här gammaldags, jättefint handblåst glas och på vintrarna så satte man in då innerfönster med mossa emellan och så. Men man var tvungen att skaffa kopplade fönster som det heter, som var mer energivärdiga, som man trodde i alla fall då, för att få statliga lån. Det var mycket såna där konstiga regler. Och sen är det många antikvarier … en före detta kurskompis till mig då, han har jobbat mycket med energivärdighet i gamla hus och visat att man kan renovera med traditionella metoder och få upp energivärdigheten på huset, lika bra med traditionella metoder. Så att det var så mycket som var så konstigt. Men det gjorde nog att jag blev intresserad av den där världen och hur man gör med gamla hus. Och så trodde jag ett tag, när jag … att jag ville bli arkitekt. Det här blir jättelångt, Kristina.
KRISTINA:Mm. Kör.
GABRIELLA:Och det var nog så, det var en annan anledning egentligen. Så här var det att en av mina bästisar på den tiden, hon var ett år äldre än jag. Och när hon började sjuan kanske det var då, jag gick i sexan och hon började sjuan, då fick hon i matten lära sig skala, du vet. Och då bland annat genom att titta på husritningar, liksom skala ett till hundra, är de ofta i och så. Och då satt vi och ritade hus. Alltså hon lärde mig också det här med skala, det var jätteroligt.
KRISTINA:Hur gamla var ni?
GABRIELLA:Då var jag tolv och hon var tretton då. För hon hade börjat sjuan, och jag tror det var så. Det kanske var i sjuan man fick lära sig det. Eller det kanske var att jag var elva och hon var tolv, och man fick lära sig det i sexan, jag kommer inte ihåg, men jag kommer ihåg det här att hon hade fått lära sig det här i matten och så tyckte vi båda två att det var så jäkla roligt, för hon lärde mig. Och sen satte vi igång att rita hus, och då ritade vi både vanliga hus, men framför allt kanske hotell och vi drömde om hotell och så satt vi ritade hotellen och så där. Så det var nog så jag blev intresserad av hus.
KRISTINA:Men du blev aldrig arki… eller du pluggade inte ens, eller?
GABRIELLA:Jag sökte ett par gånger men dels så har [skratt] … gymnasiet så blev jag så ohyggligt trött på skolan, så alla mina betyg sjönk i år tre och fyra. Jag gick teknisk, så det var fyra år. Och betygen bara … stupade rakt ner i trean, fyran [skratt] Så jag kunde inte komma in på betyg, och så sökte jag arkitektprogrammet, kunde man söka med prov också. Och så var jag med en gång och då fick man först skicka in grejer och så fick man vara med på Chalmers då och göra tester också på skolan. Och jag kom inte vidare sen, och jag blev helt knäckt också, när jag var där på skolan och såg alla som gjorde tester runt omkring mig. För att många var så ohyggligt duktiga på form och färg. Jag kunde inte det.
[skratt]
GABRIELLA:Så i såna fall hade jag fått gå någon konstutbildning, eller hålla på ett antal gånger. Men i alla fall, så blev det att … för jag hade ändå gått den här teknisk, byggnadsteknisk, så jag kunde rita. Alltså rita ritningar, på den tiden var det inte CAD, CAD började komma. Men man ritade mycket för hand. Så jag jobbade på arkitektkontor. Dels en gång uppe i Söderhamn, när jag fortfarande bodde i Hälsingland, jag har bott i Hälsingland av och till. Och sen har jag jobbat också mitt första år här i Göteborg, så jobbade jag på ett arkitektkontor, vid Järntorget. Och det var så ohyggligt tråkigt [skratt]
KRISTINA:Mhm.
GABRIELLA:Så då kände jag också att jag tappade intresset. Och så fick jag plötsligt ett tips, någon hade hört någon som hade gått ett jättespännande program som hette Bebyggelseantikvarisk och då kände jag att det där var mer min grej, kanske. Och jag tyckte det var jättekul när jag började läsa Bebyggelseantikvariska programmet. För det handlar om … jag hade läst konstvetenskap och det var väldigt tråkigt. Men på Bebyggelseantikvariska programmet så läste man … nu är det lite reklam för det då …
KRISTINA:Kan du bara säga det sakta en gång, man hör inte vad du … uppfattning [hör inte 0:10:11] …
GABRIELLA:Mm, Bebyggelseantikvariskt program. Och då pratar man om bebyggelse istället för byggnader. För i bebyggelsen ingår hela miljöer. Det kan även vara vägar, torg, parker, landskap, delvis så. Kulturlandskap. Men då läste man väldigt integrerat mellan … om man gick historiskt framåt, så läste man både om arkitekturen, men också samhället runt omkring och mer etnologi också. Och även då kulturvårdande praktiker och policy och så där. Det tyckte jag var ganska tråkigt. Men däremot att läsa en historia om det byggda kulturarvet som var så rikt, både på idéerna i samhället och hur människor levde i samhället, under en tid, när en viss typ av bebyggelse och arkitektur kom fram. Det var väldigt spännande, den här täta bilden. Och när jag gick de här tre åren, då märkte jag att jag var inte så intresserad av husen i sig, utan mer det etnologiska perspektivet. Människor i sina hus, vad människor gör med byggnader.
KRISTINA:Och sen från det till mer industri då, eller hur kommer det sig?
GABRIELLA:Ja, hur kom det sig?
KRISTINA:Eller stämmer det, att det …?
GABRIELLA:Ja, precis. Jag tror det var … någonstans … Det var den där resan från byggnader då, till vad människor gör med hus. Och när jag skrev mitt exjobb från det programmet, som var treårig, då var jag mer intresserad av statsbyggnadsteori som jag hade läst. Och så tyckte jag att mycket av det där teorierna var så svåra att applicera på den verkliga staden, Göteborg. Att jag kände att empirin var mycket komplexare än de här teorierna vi hade läst i skolan.
KRISTINA:Vad betyder empiri [hör inte 0:12:17]?
GABRIELLA:Empiri, det är mer den här faktiskt verkligheten som du studerar, som du har som objekt när du studerar. Då kan det både vara … jag gör mycket case studies, då går man ut i … ja, i ganska komplexa situationer i staden, som kan handla om planering och så. För mig blir det case study, men man kan också ha som empiri skulle kunna vara planeringsdokument. Alltså det är materialet kan man säga, som du studerar. Objektet för en studie.
KRISTINA:Men utifrån … eller varf… eller utifrån vilken frågeställ… eller varför …?
GABRIELLA:Då kommer du mer in på teorin, det teoretiska perspektivet. Det är det teoretiska.
KRISTINA:Mm. Men när du säger att du går ut i olika komplexa situationer, eller hur du uttryckte det, vad är det? Eller ge ett exempel på det.
GABRIELLA:Ja, men till exempel då som … om jag ska förklara så här då att … till exempel … jag var intresserad av … nej, jag måste hoppa tillbaka. På den tiden, så läste vi arkitekturteori som handlade om städer och platser i städer. Och då fanns det en som hette Christian Norberg-Schulz, hade en väldigt bestämd idé om att en plats är någonting som är väldigt tydligt markerad i arkitekturen, man känner att man kommer in. Det finns nästan som en port man träder in igenom, och allt det här. Och då är det som en teori om hur saker ska funka för att vara bra. Och platser som inte är så, det är inga platser, enligt honom. Han har till och med en idé om att människor blir vilsna i den här världen för att städerna är byggda på ett sånt sätt att människor känner inte igen sig och kan inte känna att de kommer fram till några platser och det här blir väldigt förkortat och väldigt rörigt. Men då kände jag ja, men ta då en plats som mötesplatsen Valand här i Göteborg. I och med att vi pratar så tänker vi genast på Valand som en institution, men Valand är också en mötesplats i korsningen mellan Vasagatan och Avenyn. Som väldigt många känner till ”vi möts på Valand klockan tolv”. Alltså, folk vet vad det är. Men det där är bara en gatukorsning. Det stämmer inte alls med Christian Norberg-Schulz idé. Så jämförde jag det med en annan plats, för jag bodde då borta i Stampen, nära Odinsplatsen. Och den är verkligen formgiven så här som Christian Norberg-Schulz tycker det här är en plats man känner igen sig, man kommer fram, vägarna leder dit, arkitekturen talar om för [hör inte 0:14:53] att jag är på en plats. Och på den tiden, nu har man byggt om och snyggat upp mycket, men på den tiden var det bara trafikkaos där. Så jag jämförde de här, den ena var då väldigt tydlig plats, enligt den här teorin, och den andra var inte det. Fast i människors hjärtan och i användningen i stan så var det helt tvärtom. Och det var det jag menade med att teorin då mötte den här empiriska verkligheten, som man går i och kan se, med sina egna sinnen liksom. Du behöver inte ha läst något, vi kan gå dit och du fattar vad jag menar, så direkt.
KRISTINA:Så i relation till honom … eller du kanske inte stod i relation till honom, men ut… hittade du … eller utvecklade du en tes då, en annan tes om plats, eller idé?
GABRIELLA:Ja, det kan man säga. Eller så började jag kritisera det.
[skratt]
GABRIELLA:Nej, jag pratar även om en annan arkitekturteoretiker som jag tyckte var bättre då, som hette Kevin Lynch. Men jag kommer inte ihåg vad jag landade vid, jag kanske bara kritiserade. Och försökte belysa att i den empiriska verkligheten så är Valand mycket mer plats [skratt] Ja, jag försökte nog … jag kommer inte ihåg, för grejen är, jag blandar ihop. För sen … det här med platsbegreppen och idén om plats, har jag varit intresserad av även när jag skrev min avhandling. Så jag kommer inte ihåg nu hur långt jag kom i det där exjobbet.
KRISTINA:Fast det är en sån stor … eller jag tänker, har du en idé om plats?
GABRIELLA:I dag?
KRISTINA:Ja, precis, om man …
GABRIELLA:Ja, i dag har jag det. Och då handlar det väldigt mycket om att det är väldigt mycket mer som en koncentration av krafter, alltså det kan vara ekonomisk koncentration, eller social eller någonting … många människor koncentrerar sig … många människors verksamhet, och energi, koncentreras till ett ställe, då blir det en plats. Och jag tycker att det är viktigt ibland, att man definierar någonting som plats, för det gör att det får en tyngd och en legitimitet. Till exempel om man pratar om stadsutveckling, stadsomvandling. Då vill jag kunna visa att Ringön är en värdefull plats för återbruk. Och det som det heter Urban Glue, som vi kanske kommer in på sen. Alltså så här … en plats där det finns verksamheter som sysslar med att ständigt underhålla staden. Väldigt, väldigt vardagligt, det kan vara reparationer också, bara att det finns … du kan köpa tapeter och badrumsinredning och betong och någon tvättar mattorna som ni har på kontoret, och … massa vardagliga saker. Men det behövs för att hela statskroppen och byggnaderna och verksamheterna, deras fysiska materia ska vara funktionell. Så krävs det där. Och då menar jag att det där, det går inte att avgränsa kanske tydligt geografiskt men det är mest som ett flöde, det är som ett nätverk, ett flöde, som strålar samman där, kring den här typen av verksamheter, i ett område som Ringön. Och då tycker jag att Ringön är väldigt betydelsefull som plats, för detta. Och det är … plats har blivit ett sätt att … Alltså motsatsen är då icke-plats, eller att det inte finns plats, non-place eller icke-plats eller vakuum eller … så här. Som är … så det kan skapa icke-platser och det som är terrain vague. Jag kan inte uttala det på franska, men vaga geografier. Det kan ibland avfärdas av stadsplanering och exploaterare som att det här har inget värde, det är ingen riktigt plats. Men det kan också för vissa andra människor, kan det bli väldigt betydelsefulla ställen, just eftersom de här vaga kanterna och det finns frihet att göra det man själv vill, där. Så det är också väldigt viktigt. Men det är lite annat än det jag håller på med. Jag tittar numer på verksamheter, som i Ringön, som är ganska etablerade, så där
KRISTINA:Men när ingen … hotas det av att … eller har det … har någon kallat det för icke-plats? Eller har det varit upp för diskussion, varav det är en plats eller inte?
GABRIELLA:Ja, alltså, nu måste jag säga att med Ringön så är det så lyckligt att man … alltså kommunen, politiker, och så, i den här stan, i och med sin vision från 2012 om Älvstadens utveckling, Vision Älvstaden, som den heter. Då har Ringön uppmärksammats som värdefull och unikt, värt att värna. Men om man går längre tillbaka, typ 90-talet, slutet av 90-talet, när jag var doktorand en gång på Chalmers, arkitektur. Så kom det en föreläsare en gång från stadsmedelskontoret, och jag kommer inte ihåg vem det var, vad han heter. Men han var någon ganska högt uppsatt person. Och han hade en föreläsning för studenterna och jag var med och lyssnade på det där. Och han beskrev bara … utan omsvep, hela … att vi hade enorma utrymmen, i centrala Göteborg, som var lika stora som hela den historiska kärnan. Och som bara låg där och väntade på exploatering. Tomma områden, helt tomma, de bara väntar på exploatering. Och då menade han allt sånt som Norra Älvstränderna och Ringön, och det som jag skrev då i min avhandling, som var då … det som i dag då heter Östra Kvillebäcken. De är tomma, de bara väntar på att exploateras. Så där. Så att jag tror att det fanns en sån syn fortfarande, på 90-talet, att Ringen är tomt.
KRISTINA:Och det som nu har formulerats i den här visionen då, vad är det som … vad är det de skriver som värdefullt? Eller var för är det nu …?
GABRIELLA:Då är det att det fortfarande … i och med att så mycket av Norra Älvstranden har omvandlats, så känner man att det är ganska unikt att vi fortfarande i centrala stan, har en plats som minner om vattenrelaterade verksamheter, som har industriell karaktär, varv och så där. Och det är inte mycket av det kvar, det är det ju inte. Men att det fortfarande finns ett småskaligt område. Alltså det är liten skala både på kvarteren, byggnaderna och verksamheterna. Och att det har en industriell prägel. Och vissa verksamheter då som är knutna till vattnet direkt, att det är ganska unikt, att vi har det kvar i stan, i centrala stan. För hela Norra Älvstranden, så … ja … Det där skeppet Götheborg står ju där, ibland. Och sen har man förstås färjorna som går [skratt] men finns ingen … Och det finns småbåtshamnar. Men det finns ingen sån verksamhet alls kvar. Så är det som har lyft fram som ganska unikt. Och att det är ganska blandat nytt och gammalt, blandat litet och stort och … ja.
KRISTINA:Men när började du vara på Ringön då?
GABRIELLA:Det var …
KRISTINA:Och varför kom du dit?
GABRIELLA:Ja … Grejen är, för länge, länge sen så blev jag uppmanad av en person faktiskt, att ta mig an Ringön eller titta på Ringön, och det var precis något år efter jag hade doktorerat och skrivit om ett annat område. Jag kände då att jag fattade inte … tyckte inte att det var så intressant med Ringön. Jag menar, jag såg det som ett helt vanligt välfungerande men tråkigt industriområde. Sen … ska vi se … Jo, men det var så här faktiskt, en kollega till mig från Kulturvård, hon ingår i gruppering som … alltså hon ingår i så mycket grupperingar, men jag tror att det är den grupperingen som heter Curating The City, alltså man ser staden nästan som ett … alltså det är ett begrepp från museivärlden, va. Gallerivärlden och …
KRISTINA:Ja, just det, man kurerar.
GABRIELLA:Kommer in och kurerar, ställer i ordning. Men de har översatt eller tagit det begreppet och använder det för staden, Curating The City, alltså på något sätt … vad blir det då? Förvaltar staden men också se hur den kan sammanställas och bli intressant, jag vet inte hur man ska översätta det. Men skit samma, det är en gruppering och de hade lite pengar. Och inom ramen för de här pengarna, så utlyste de något som de kallar för fröpeng, eller seed money, för människor som vill sätta igång något projekt, då kunde man få en liten kick start-peng. Och då skulle … ja, just det, det kunde vara ganska öppet inom curating the city, men den här kollegan till mig då, Ingrid Holmberg, hon hade precis … hon deltog i en forskargrupp, som tillsammans fick ett stort Vetenskapsrådet anslag.
KRISTINA:Tror du måste skippa hela den här om… [skratt] men säg det, så får vi se hur man kan komma in på vad det är som gör … liksom.
GABRIELLA:Ja, precis. Och det handlade om reheritage. Återbruk av saker. Och så tyckte hon att jag skulle skriva en ansökan som anslöt till det där reheritage, återbruk, men som också hade någon slag heritage, alltså kulturarvstouch. Och jag gick och funderade på det där, vad det kunde vara. Då kom jag att tänka på Claessons Trätjära som ligger i Ringön. Som är …
[mobiltelefons signal]
KRISTINA:Bara stänga… vänta, jag måste bara bryta här. Kan vi komma in på … utan svänga kring henne, hur du började intressera dig, eller började att jobba med din jobb?
GABRIELLA:Nja, nästan inte, det är så väldigt fokuserat på att jag gör det i anslutning till det.
KRISTINA:Stänger jag av den där. Det är så svårt att förstå liksom.
GABRIELLA:Ja, det är svårt att förstå.
KRISTINA:När vi kommer in på det här heritage, i ett projekt bara att du … att du kan gå in där, att du började göra …
GABRIELLA:Ja, just det. Jag bara tar en sipp kaffe emellan.
KRISTINA:Ja, du får inte tid att dricka kaffe.
GABRIELLA:Mm.
KRISTINA:Ja, nu kom det en fil.
GABRIELLA:Men? Vad härligt. Jag har så bra nätverk i den här lägenheten. Ja, nu ska vi se, nu börjar vi om lite. Varför Ringön till slut då? Först tyckte jag inte det verkade så intressant, men sen så började jag tänka på Claessons Trätjära, som var en av de få ställena jag hade besökt i Ringön. Långt tillbaka, redan år 2000 någon gång. Och jag har förstått på Claessons sen, att det var då de var nya i Ringön också. Och då kände jag att det var något intressant för mig och min bakgrund som bebyggelseantikvarie då. Även om jag hade lämnat det. Men då var det ändå att Claessons Trätjära, känner jag igen, för det är väldigt mycket det här linoljefärger och trätjära och sånt, för att restaurera gamla hus och båtar och så där. Så det var en sån fin liten pärla, i ett område som jag då upplevde som väldigt brötigt liksom. Förutom detta. Och jag hade också någon gång varit i någon stor måleriaffär uppe vid Ringögatan, den var inte brötig, men det var liksom lite ointressant. Och då började jag fundera på den här kontrasten mellan det här stökiga området och så det här fina Claessons Trätjära, vad det var. Jag vet inte varför, jag hade ingen tydlig idé. Men tillbaka igen till den här skillnaden mellan empiri och teori, att jag funkar oftast så att jag jobbar nog … man kallar det för induktivt. Och då är det att man går ut i den här empiriska verkligheten, och försöker vara ganska öppen. Man har inte jättebestämda idéer om varför man går ut, vad man ska hitta, eller vad man vill säga. Utan det är någonting som triggar en, att vilja gå dit och titta mer och förstå mer.
KRISTINA:Som en etnolog, eller?
GABRIELLA:Ja, lite så. Ja, om … De kanske jobbar induktivt, jag vet inte. Men … Så, så var det också med det där, att jag beundrar … jag såg på Claessons Trätjära som en hermelin bland katter. Ja, det känner du igen. Och då sökte jag, så fick jag lite pengar, bara 25 000. Men det räckte, jag kunde skriva de första … mer som en ansats till ett projekt, kan man säga. Och presentera det på en konferens, en nordisk konferens. Och det kändes som … det var nog ganska intressant. Så kom jag igång med det, sen har jag sökt på flera sätt, söka pengar. Ett tag försökte jag söka pengar ihop med en stor grupp människor, som jag samlade ihop, och då tänkte jag att man skulle jobba både med kulturarvsfrågor i Ringön, och stadsbyggnadsperspektiv. Och titta på markföroreningar och hantering av det.
KRISTINA:Det kanske du kan beskriva vad det betyder att söka pengar? För att det är ju att formulera en hel … det är där arbetet ligger liksom [skratt]
GABRIELLA:Ja, det är det som är …
KRISTINA:På något sätt, att [hör inte 0:29:17]
GABRIELLA:Det tar lika mycket tid som att sen forska.
KRISTINA:Ja. Och vad … någonting vad du har fokuserat på då? Eller lite mer då vad du har fokuserat på i de här ansökningarna? I den ansökan.
GABRIELLA:I den ansökan så vi inte fick pengar för då, då fokuserade vi lite på … Eller så här, min tanke då var, det finns väldigt mycket forskning gjort om det … det heter brownfields redevelopment, på engelska, men det är ett väldigt vedertaget begrepp. Och det handlar alltså om att man går in i forna industriområden, där det finns antingen på riktigt verkligen finns gifter i mark och även i byggnadsmassorna. Eller att man föreställer sig att det är väldigt giftigt. Och så går man in … alltså det kan vara städer och … jag tänker på … vad heter det? Det heter fastighetsutvecklare på svenska. Ja, man går in och renar den här marken och byggnader och ibland kan det innebära väldigt storskalig omvandling. Att man kanske tar i lite för mycket, river alla byggnader och forslar bort och forslar bort enorma jordmassor, allting ska bort av det här gamla. Och det blir något påkostade projekt, men eftersom gamla industriområden ofta legat nära vatten och i andra attraktiva lägen, så där, så är det en del som … JM Bygg, vet jag, de i alla fall … Jag vet att på 90-talet i alla fall, och runt 2000, så var de en av de få i Sverige, byggutvecklarna, som … eller fastighetsutvecklarna, som verkligen hade satsat på att kunna rena mark och kunna göra … för de insåg att det var attraktiva områden att kunna ta över då. Och bygga bostäder och kontor istället. Och jag såg att inom litteraturen inom brownfields redevelopment så handlade det väldigt mycket om att skapa ett mervärde till fastigheter och mark. Och kunna utnyttja de här områdena igen, för nya ändamål. Men det fanns väldigt sällan någonting som handlade om kulturarvsvärden, eller att det kanske faktiskt, som i Ringön, fanns fungerande verksamheter där i dag. Och vad jag förstod så var det också så att mycket av de här gifterna behövde inte vara så problematiska förrän man började rör i marken och i alltihop.
KRISTINA:Men du såg ett sånt scenario för Ringön?
GABRIELLA:Ja, och det var ett scenario som snarare byggde på tidigare … saker som jag hört om Ringön tidigare. Och stadsutveckling Göteborg, man kan se att det här är på sikt ett område som ska omvandlas till mer centrumnära verksamheter. Om man tittar i gamla översiktsplaner och sånt. Det var innan … Ja, vänta, nu måste jag börja fundera här på … För nu hade i och för sig den här visionen kommit, som pekade ut Ringön speciellt, men det handlade också om att … hur ska man kunna … Jag var intresserad av att ta reda på, finns det metoder för att rena mark, som kan genomföras samtidigt som man ska uppnå det här som var Vision Älvstadens idé om att värna Ringön. Det måste finnas metoder för rena mark som är mer varsamma med den befintliga bebyggelsen. Och då letade jag runt och hittade ett par forskare på Chalmers, eller framför allt en forskare, som heter Jenny, nu står det helt still … Inte Jenny Nyström förstås, men … ja, Jenny. Och hon hade projekt där hon började jobba med stadsplanerare eller som stadsplaneringsforskare, utifrån … Alltså hon jobbar med markreningsfrågor, men ville diskutera med stadsplanerare, hur man får planering under jord att möta planering över jord, för att få det att bli väldigt bra. Och det tyckte jag lät väldigt sympatiskt. Och då tänkte jag att man skulle mötas där, hennes forskning, och sen tog jag med en person … vi var doktorandkollegor för länge sen, han jobbar mycket med hållbar stadsutveckling. Och sen frågade jag en person som jobbar mycket med industriarv. Och så tänkte jag att jag skulle väl ha någon funktion som någon slags etnolog i mitten där, titta på etnologiska perspektiv från Ringön. Och vi skulle mötas i projekt som skulle skapa någon slags matris med kunskaper om Ringön ur olika perspektiv, där man skulle kunna lyfta fram kulturarvsvärden och etnologiska värden, socioekonomiska och sociala värden, på samma nivå som kanske tyngre frågor om markrening och sånt här. Men vi fick inte de pengarna, och det är ganska förståeligt. Det handlade i alla fall i utvärderingen så stod det att det var väldigt oklart hur vi skulle jobba metodologiskt, och det kan jag förstå. För jag kände själv … innan vi fick det här beskedet, så kände jag mig rädd för ”hur ska vi börja jobba? Var ska vi börja?” Det är så svårt också när det är så väldigt … vi är så väldigt olika, vi som ingick i den här gruppen. Det var också med i en botaniker, som har tittat mycket på växter som käkar kemikalier.
KRISTINA:Mhm.
GABRIELLA:Och det är jätteintressant, så här. Men … ja.
KRISTINA:Men i det här läget då, då hade du gått från att tycka Ringön var tråkigt, till intressant, eller?
GABRIELLA:Ja. Precis. Och varför jag tyckte det var intressant, det var därför att jag plötsligt insåg att det är hotat. Ännu ett sånt här område som … jag menar … gud, vad jag stakar mig här, men det var ointressant för mig, privatpersonen Gabriella, liksom. Jag trivs inte där. Men jag kan förstå på ett övergripande sätt att det är väldigt värdefullt för Göteborg att det finns. Både de här verksamheterna som jag sa, det här urban glue, att det finns plats för den här typen av verksamheter i en stad. Jag tror det är jätteviktigt för hållbar utveckling. Men också för att jag förstår att det finns andra människor, de jobbar där, och har sin verksamhet där, och deras vardag är där. Så någonstans tror jag också ofta att man får acceptera att det finns ställen i en stad, där jag inte trivs, men de har sitt berättigande i alla fall, så.
KRISTINA:Är det något du … eller hur ser du på det som händer nu då? Eller med Göteborgs stad då, kan du beskriva deras initiativ på Ringön, och sen vad du tänker om det? Alltså deras ambitioner då. I och med att de har startat igång Saltet och … ja. Hall of Fame och … att de vill göra … katalysera en utveckling.
GABRIELLA:Ja … Jag tror … vi ska se här. Vi behöver gå tillbaka lite. Dels är det väl så att Saltet om vi tänker de då, Saltet på Ringön. De har i och för sig anslag från staden för det här med Göteborgs 400 årsjubileum, som … Men det är pengar som de har sökt och fått i konkurrens. Så att projektet är initierat av de här tre personerna, Matilda Lindvall, Johan Redtop Larsson, och Filip Nilsson, det är de som helt själv har initierat projektet och sökt och fått pengar. Och i och med att det är kommunala anslag, så har de sorterats in under Business Region, men det är inte Business Regions projekt, alls. Sen är det klart att kommunen hade väl inte gett pengar till något som de absolut inte tyckte verkar bra, så där. Men sen så är det också en annan process som har pågått längre, där kommunen bjöd in de här Spontaneous City från Amsterdam. Batteriet tog slut i min hörapparat och då börjar det pipa och prassla. Jag tar av den. Och då … kommunen har … jag vet inte vem på kommunen det är, men jag tycker att det finns en spännande rörelse då, att vem det nu är då, i kommunen, har insett att de behöver jobba på ett annat sätt med omvandlingen av älvstränderna. Så ganska tidigt, även inför frågorna om Frihamnen, som är granne med Ringön, så bjöd man in de här Spontaneous City också. Som man tycker har jobbat ganska bra med stadsutveckling.
KRISTINA:Och det är ett?
GABRIELLA:Det är ett … vad ska man säga … det är en konsult, som jobbar med stadsutvecklingsfrågor. Som bygger ganska mycket på att bygga plats… pratar man om det som … att utgå en del från befintliga värden och från människors sätt att använda. Och att göra omvandling i lite långsammare steg, som kan ta hänsyn till befintliga verksamheter, inte bara historiska byggnader, utan också befintliga verksamheter och funktioner och hur människor använder platsen. Och 2012 … det kan … vänta, nu måste jag gå tillbaka för att det var så här, hela processen kring att skriva Vision Älvstaden, åtminstone enligt involverade personer från kommunen, så säger man att det var en process där man verkligen försökte jobba brett, med hela Göteborgs samhälle, som det heter då, både akademiker, och medborgare och företagare, alltså näringsliv. För att få in många olika perspektiv. Och då framkom det på olika sätt att Ringön var ganska unikt, att man inte ska fara fram med det, som man har gjort på många andra håll. Och jag tror att det var först efter det, som kommunen också då, bjöd in Fastighetskontoret framför allt, var värd för en workshop 2012. Där man bjöd in Spontaneous City att jobba med några av fastighetsägarna och företagarna på Ringön, i en diskussion under några dagar, om vad som var befintliga kvaliteter i Ringön, vad som var brister och behövde åtgärdas, och hur man skulle göra det. Och då kom det en skrift som du kanske sett, den ligger på webben så. Och då en av de sakerna som den här workshoppen ledde till då, var att man tyckte att man behöver ha en mötesplats, till exempel. Och grejen var, ungefär i samma tid, eller ett par år senare, så flyttade Anna Bergman dit, som konstnär, och fick jättebra kontakt med sin fastighetsägare Ulf Bergman. Och nu kan inte jag alla turerna, men någonstans där utvecklades en idé om att hon kunde då bli föreståndare för Järnhallen, som skulle bli en sån här mötesplats. Inom ramen för … då hade man etablerat forumet för Framtid Ringön, efter workshoppen, som en organisation som skulle kunna jobba med Ringöns utveckling. Just där man tog hänsyn till såna här utpekade kvaliteter som också då igen, var väldigt mycket det här med närheten till vattnet, att det var en liten skala, att det var blandat högt och låg, blandat nytt och gammalt, småverksamheter, småfastigheter. Alltså även de här i Framtid Ringön lyfte fram det som värdefullt. Och så fick man då en mötesplats, tänkte man sig, kring det här med Järnhallen. Och i det här, hela det här arbetet med att arrangera den här workshoppen och att sen bli samlande samordnare kan man säga, för Framtid Ringön, den organisationen, det blev Fastighetskontoret. Så de har hela tiden varit med i den där. Och någonstans i det här … det är lite olika också [skratt] vem som tog initiativ till Hall of Fame. Som var den … 2015 var väl första gången man bjöd in konstnärer och göra … dels så fick de tillgång till väggar på byggnader efter Järnmalmsgatan ju, att måla. Och sen även en del skapade annan konst som skulle visas upp i Järnhallen, en specifik period. Eller konsten kunde visas upp en kort period på gatan då, Järnhallen, utanför. Och hela den här festivalen kring Hall of Fame, det är lite olika röster som säger att det var de som tog initiativet till det, jag tycker det är lite svårt att … Men någonstans Fastighetskontoret eller Anna Bergman, någonstans där liksom. Och det var också då stöttat av dem … fastighetsägare och företagare som är i Framtid Ringön, som ett sätt att locka fler människor att komma till Ringön, och … Jag har pratat en gång … jag ringde upp och pratade med Bernadina Borra som är en av de från Spontaneous City i Amsterdam. För jag är orolig då att om man lockar dit mer och mer göteborgare, då kanske det blir att man tvingar fram … eller snabbare öppnar vägen för en gentrifieringsprocess, att då kommer bara nya häftiga boutiquer till slut liksom. Och caféer och så där. Och tränger undan det här som utpekats som Ringöns befintliga värden. Men hon, Bernadina Borra menade att man, på workshoppen, hade pratat om att man tvärtom såg det som att så länge göteborgarna inte känner till Ringön, vad Ringön faktiskt är, utan bara har en utanifrånblick på det, då tror göteborgare kanske att det bara är smutsigt och rörigt och stökigt och kanske kriminellt. Precis som jag själv. Jag kanske inte trodde att det var kriminellt men smutsigt och rörigt och stökigt. Och ingen som bryr sig. Men genom att plocka dit människor och få dem att komma till Ringön så ser de att här händer det massa bra grejer, är deras idé.
KRISTINA:Massa bra grejer som inte är de här nya grejerna då, eller?
GABRIELLA:Ja, en större förståelse för Ringön än vad det är i dag. Men jag vet inte, för jag tror att det kan vara lite … ja, blåögt kanske. Men samtidigt så känner jag väl nu, nu när jag intresserat mig för att ha forskningsprojekt i Ringön, så har det handlat mycket om att … ja, det kanske är blåögt men varför inte någon gång försöka tro då, på att någon gång måste det väl ändå gå, att både äta kakan och ha den kvar, tänker jag på det som. Alltså att man både öppnar upp för att det kan komma mer … ja, säg då, häftiga caféer och boutiquer kanske, och kreativa näringar och konstnärer. Men ändå väldigt tydligt värna såna strukturer som gör att nuvarande industriverksamheter kan vara kvar. Men där är det … Nu har jag försökt läsa in mig på gentrifieringsforskningen, för att förstå lite mer när … Alltså jag vill försöka hitta någonting som kan beskriva, vad är det för typ av beslut, eller ändringar i detaljplaner eller … Vad är det som plötsligt kickar igång en utveckling som gör att den här gentrifieringsprocessen inte går att hejda längre? Alltså någonstans tror jag att det handlar om att det tas vissa beslut. Eller det blir vissa tillstånd som ges för någonting. Och i Ringön tror jag att det är en helig ko, tror jag, att inte ge tillstånd för bostäder. Och nu till exempel jag har hittat ett par jättebra artiklar som beskriver då gentrifieringsprocesserna i Williamsburg, i Brooklyn, i New York, och då verkar det som att det var en lång period när konstnärer hade absolut kommit dit och börjat använda en del industrilokaler, men det var fortfarande på så kallat kommersiella kontrakt. Alltså de, fastighetsägarna visste att de bodde i lokalerna, men det var inget man visste öppet eller officiellt. Men sen 2005, så blev det plötsligt en ändring i deras motsvarande då, detaljplaner, såg till att boende … och då plötsligt satte det igång, den här gentrifieringsprocessen, och konstnärerna trängdes också ut, förstås. Och sen dessutom så infördes det en regel där, kring 2005, som gjorde att fastighetsutvecklare som rev eller omvandlade sina byggnader innan 2008, alltså omvandlade till bostäder, innan 2008, de fick en … vad heter det … tax reduction. Alltså en …
KRISTINA:Skatte…
GABRIELLA:… skattereduktion på 25 år. Så varar i 25 års tid. Och det gjorde att en del satte igång och byggde vissa multistora, flerbostadshus, innan 2008. Och det påverkade att även de som flyttade in där, kunde också få tax reduction i 25 års tid. Och en grej, det här är från … nu blandar jag ihop lite också, för att den här Sue Friedrich som du har berättat om, filmaren, hon har gjort då den där filmen Gut renovation.
KRISTINA:Renovation.
GABRIELLA:Som jag såg nu, som tur var, igen. Och hon beskriver också samma processer som den här forskaren som jag har hittat nu, som heter … mitt stackars minne … Winifred Curran, heter hon. De beskriver typ samma processer, precis, i samma område av stan också. Och det är Sue Friedrich film, hon visar en lokal brandstation som har fått stänga igen. För att det finns inte pengar, för att hålla igång en lokal brandstation. Det drar man in liksom. Men samtidigt så ger man då massor av fastighetsutvecklare och boende, nytillkomna boende, 25-årig skattereduktion.
KRISTINA:Men vad tror du på Ringön då? Dels bostäder är en knäckfråga, finns det fler såna? Om du tänker [hör inte 0:48:51] eller viktiga såna här …?
GABRIELLA:Ja, men en grej som pågår just nu, det är att många fastighetsägare … I Ringön så äger de inte hela fastigheten, de äger bara byggnaderna och kommunen har … äger marken. Och byggnadsägarna har bara tomträttsavtal med kommunen. Men nu är det på gång att de ska få köpa ut tomträtterna. Och det där tror jag tyvärr också kan sätta igång en gentrifieringsprocess, att det blir mycket intressantare med ens, för fastighetsägarna att göra investeringar och då kommer priserna att stiga.
KRISTINA:Finns det en motsättning mellan … eller jag undrar om man kan göra en bild av det, alltså motsättningar mellan … För när du säger fastighetsägare så är det ändå lite abstrakt, man tänker arbetsplatser. Och ibland är det, det, och ibland inte. För man tänker ju att det egentligen inte är en … Det vi pratar om nu, handlar kanske inte så mycket om företagen som har sin verksamhet där, utan det är mer fastighetsägare versus kommunen, eller kan du inte bara försöka beskriva det här spelet eller [skratt] …?
GABRIELLA:Men det är väl det, i Ringön så finns det olika, det finns vissa som Lundby Plåt. Det är en person, Gert heter han, va? Som har Lundby Plåt. Han äger det företaget, han är företagare, han äger företaget. Och han äger sina byggnader själv också. Men han hyr marken från kommunen. Och då formellt sätt, i och med att han inte äger marken, så äger inte han fastigheten. Alltså en fastighet … i dagligt tal så blandar man ofta ihop fastigheter med byggnader. Men fastighet är egentligen en beteckning för den här ytan, i staden. Eller på landet, kan det också vara, det är liksom ytan, en fastighet kan innehålla tomtmark, och skjul och bostadshus. Allting kan ligga på samma fastighet. Så att de är inte … många av fastighetsägarna i Ringön, äger inte fastigheter i Ringön [skratt], utan de äger bara byggnader men hyr marken av kommunen. Och sen finns det … och även Gotenius Varv är en sån som äger sina byggnader och äger sin verksamhet, det finns en del såna. Och jag tror att han Bogser AB, Sven Hilmersson, heter han, va? Jag tror faktiskt att han äger sin tomtmark också. Så det finns några som äger hela fastigheten då, om man säger, för de äger även marken. Men i de flesta fall så äger de bara husen, så de är egentligen bara byggnadsägare. Men en del av de här byggnadsägarna som Castellum, är en väldigt stor fastighetsaktör, de är fastighetsägare på många andra håll. Äger alltså hela fastigheten, både mark och byggnader, men i Ringön har de vissa, där de bara äger husen som står på marken. Och de är sån här kraftfull aktör, som … de har råd … nu säger jag bara det här, det här är också inspiration från en intervju. De har råd att vänta ut, för de äger så jäkla mycket och de har så mycket folk. Så de har råd kanske på ett annat sätt, att vänta ut vad som händer i sånt här område, för de vet att det kan vara på sikt ändå en bra investering. Än vad en liten fastighetsägare har, som kanske bara äger egentligen enskilda byggnader, men inte ens marken. Och som jobbar själv, eller kanske bara en person till. Och då kan man ha olika teorier, alltså nu … Ja, men nu pratar jag lite öppet här, även om sånt som är från mina intervjuer, fastän jag … innan man sprider det, i och med att jag har lovat dem att jag ska låta dem veta innan jag sprider någonting. Men som Niklas Nilsson då, som är ordförande i den här fastighetsföreningen, som de ändå heter då. Fast en del bara är byggnadsägare. Han menar så här att … han som är liten aktör, han har inte råd på samma sätt, att låta saker ligga i vänt. Han måste få det att funka och få in funktionen, och så fort han har någonting som blir tomt, så vill han fylla det med något nytt innehåll. Och han är väldigt intresserad också om att omvandla. Han vill gärna ha in studentboende, i alla fall på tillfälliga kontrakt och sånt där. Men jag tror också att han kan tänka sig att inte ta in boende, men han vill bara få tydliga besked från kommunen, vad han får göra eller inte. Han är väldigt frustrerad över att inte veta om det är någon idé för honom att satsa på att bygga om. Han kan tänka sig att … han behöver kanske ändå bygga om vissa verksamhetslokaler, även om det fortsatt ska vara verksamhetslokaler, och inte någonting annat, inte kontor eller boende, så behöver han veta om det är någon idé för honom att satsa på att bygga om dem eller inte. Och han tycker då, nu har de fått möjlighet att förnya sina tomträttsavtal på 25 år, men för en del så känns det som att 25 år är ändå för kort tid, om man ska bygga byggnader liksom. Att få veta. Samtidigt det andra perspektivet då, det är att när kommunen först …
[mobiltelefon signal] GABRIELLA:… la en stadsplan i Ringön och upplät mark på tomträttsavtal, så lär det ha varit ett sätt att stötta nya företagare som kom dit, att det ska vara lättare för företag, som då, på 50-talet, etablerade sig i Ringön, att ha råd att etablera en ny verksamhet, om de inte också behöver köpa marken. Utan de behövde bara finansiera vad det kostade att bygga en byggnad då, så där. Så det var ett sätt att hjälpa. Och jag tycker fortfarande det här … jag märker själv att jag blir väldigt luddig när jag pratar om detta, för jag tycker det här är väldigt, väldigt svårt. Jag tror, som jag sa innan, att det här att man tillåter fastighetsägare, eller byggnadsägare, köpa ut sin mark, och bli då reella fastighetsägare, att det kan sätta igång gentrifieringsprocess, å andra sidan, som den här då Niklas Nilsson igen, sa, så är det så att man kan också se det så här att det finns en risk, om kommunen äger all mark. Och man får ett politiskt styre som någon gång bestämmer sig för ”nej, men vi måste bygga bostäder, det här attraktiva läget vid älven, så centralt till stan. Vi har inte råd med någonting annat”. Då om kommunen sitter på all mark, så har inte de små fastighetsägarna någonting att sätta emot. Och grejen är att om jag tittar på den studien jag gjorde, när jag höll på med min avhandling, i det som i dag heter Östra Kvillebäcken. Så var det faktiskt så här, och det här är från en intervju, som jag citerat i min avhandling, så det är helt öppet och helt okej. En tjänsteman på Stadsmedelskontoret, hon berättade att på 80-talet, var det så att några tjänstemän, några politiker, satte sig med några stora fastighetsägare, och bad dem köpa upp ett stort sammanhängande innehav, i det här Östra Kvillebäckenområdet, för att kunna genomföra en storskalig omvandling på sikt. När det passade politiken i kommunen och så. Så det var det som var syftet. Det var därför som Wallenstam och NCC, som det var i det här fallet då, köpte upp och hade jättestora områden i det här Östra Kvillebäcken, som de vill … De hade blivit lovade av kommunen, informellt kanske, men ändå, att få riva allting där och göra en storskalig omvandling med kontor och bostäder. Och nu är det väl också … det är någon tredje med nu också, som till slut gjort en omvandlingen då, fast det tog i och för sig 20 år, innan det kom till skott. Men ändå. Alltså någonstans kan jag också tänka som Niklas Nilsson där, att om man tvärtom låter fastighetsägarna bli riktiga fastighetsägare och äga sin mark men de är många små, så tror jag att det kan bli en ganska bra grund för att det inte blir en storskalig omvandling av hela området. Även om vissa enskilda fastigheter kommer omvandlas. Så kan det fortfarande vara andra … ja. På grannfastigheten som inte omvandlar det. Och det blir en schyst blandning. Egentligen så tror jag på det, egentligen. Men då vill det till att inte … de privata fastighetsägarna kan förstås också på sikt sälja ut, till andra stora aktörer. Som kan göra storskalig omvandling.
KRISTINA:Men det är där frågan ligger alltså, kring fastighets… vem som äger dem? Och deras …?
GABRIELLA:Ja, väldigt mycket ligger faktiskt där. Och sen är det förstås också så att det påverkas kulturellt sett och när det handlar om imagen av området, påverkas förstås väldigt mycket av det här med Järnhallen och Saltet och att det kommer nya kreativa näringar, har kommit till Ringön. Det påverkar också väldigt mycket. Men jag tror så här att … ja, det kommer påverka att det kommer komma nya grupper av människor dit. Men det kommer inte kicka igång gentrifieringsprocess förrän det sker ändringar i detaljplaner, ändringar kanske i skattelättnader för vissa typer av investeringar och omvandlingar. Eller ändringar i ägoförhållanden. Så länge det inte händer, så tror inte jag att det är någon risk med såna verksamheter som Järnhallen och Saltet. Och grejen är, en sak till som jag tror är väldigt positiv i Ringön, som inte varit faktum i Östra Kvillebäcken till exempel, det är att nu är Ringön, kanske faktiskt tack vare Ö-festen och såna saker. Så har många av de befintliga verksamhetsföreträdarna i Ringön kommit samman och börjat prata med varandra. Och det här är i och för sig en källa, det bygger på intervjuer med Saltets medlemmar, som ju är partiska. Men de menar att det var tack vare den första Ö-festen, som en person som kom fram, som tidigare har sagt att han kände bara två personer … han har varit på Ringön i 40 år, hörde jag, jag vet inte hur länge, men han känner bara två personer. Men i och med Ö-festen, så började han prata med fler, andra verksamhetsföreträdare och han var den som uppmanade Saltet att etablera den här tidningen, Ö-Posten. Där det ska vara just att man synliggör de befintliga verksamma på Ringön, för varandra, så man lär känna varandra. Och sen så har det varit det här Swap Meet, som också var ett initiativ av en annan verksamhetsföreträdare som kallas för Krax, som verkar vara en spindel i nätet, som jag ska be att få intervjua också. Nu har jag pratat om alla jag ska intervjua men det blir inte av. Och så har det varit Ö-fest gånger två. Och det är väldigt mycket … förutom de här matstånden som kommer dit, så är det väldigt mycket faktiskt människor som är verksamma i Ringön, som är med och syns på den här Ö-festen.
KRISTINA:Det är den … okej. För när jag hörde … bara när man kommer utifrån här, så är det som en … man kan inte tänka sig att de som jobbar där, sex till fyra på vardagarna, åker dit en lördag och dricker öl liksom. Men det kanske är så? Jag vet inte.
GABRIELLA:Jag kan hålla med dig om det också, att bland besökarna så kanske det inte är så många av dem. Utan det är kanske mer … och egentligen så vet jag också att vissa av dem som ställde ut och sålde grejer, tror jag inte heller kom från ön, men det är ändå … vad heter det, kafferosteriet … Bergstrands Kaffe, det är de som säljer där. Claessons Trätjära säljer grejer. Vega Öl, det är ju sånt där då. Men Smyrna Kyrkan, vad heter det … stadsteatern har ett lager de öppnar upp och hade en loppis. Och sen är det förstås ett par konstnärer som är knutna till Järnhallen, har gjort några grejer. Båtakuten, som restaurerar båtar, hade utställning. En av de här nya kreativa företagarna … [hör inte 1:01:59] som heter Recreate, som samlar på sig kasserade möbler och rustar …
KRISTINA:Oj, nu har den där … Ah, vi har fyllt kortet.
[enligt uppgift inte transkriberat] KRISTINA:Om det är så att de här initiativen som tas kring Ringön nu, från staden och från Saltet och från Hall of Fame, om det skapar en kulturkrock i förhållande till dem som … de etablerade verksamheterna och de som jobbar där? Eller om det är en positiv feeling över det hela?
GABRIELLA:Ja, problemet är att hitintills så har jag bara pratat med Saltet då, som ju har sin syn, där det verkar som att det inte är en kulturkrock. Eller så här att de upplever att i början fanns det en skepsis, mot dem själva. Jag menar att de har kommit över den nu när de har lärt känna … de har varit runt och som Johan Redtop sa, att det har blivit väldigt mycket falukorv som de har käkat med folk på Ringön, och lärt känna folk mer. Och då tror jag att de har blivit välkomnade på ett annat sätt. Och att de försöker bygga på att skapa kontakter och ett nätverk mellan befintliga företagare och nytillkomna företagare. Man försöker få de här att verka tillsammans. Och ett tecken på det är då att den här Ö-festen som var en idé som kom utifrån, jag vet inte vem som initierade Ö-festen egentligen, om det var Saltet själva egentligen, men de har fått stöd från kommunen. Även där … första gången försökte de få med företagare på Ringön, för första gången redan så var Bergstrands Kaffe och Vega Bryggeriet var med och serverade. Claessons Trätjära med och sålde grejer och lite så, och sen tror jag de försöker bygga ut det mer och mer och inkluderar fler och fler. Men det var efter första Ö-festen som en person då, som flera i Saltet beskriver som … upplevde honom som riktig tjurig företagare, han kom och var så positiv efteråt. Det var han som sa det här att innan Ö-festen så hade han inte pratat med mer än två andra på Ringön, fastän han hade varit där i flera decennier, men nu hade han börjat prata mer, och det var han som tog initiativet då, till Ö-Posten. En tidning som hitintills har kommit fyra nummer av, tror jag. Där man faktiskt berättar om företag, både nya och gamla, företag, som är i Ringön, så att man kan lära känna varandra. Och Ö-Posten är till för, och verksam i Ringön. Den sprids framför allt där.
KRISTINA:Vem skulle man säga att konsthallen är till för då?
GABRIELLA:[hör inte 1:09:57]
KRISTINA:Vem skulle man säga att konsthallen är till för?
GABRIELLA:Tyvärr har den inte varit så mycket igång, men jag tror, förutom att man tänkte sig, inom den här Framtid Ringön-gruppen, att det kunde bli en bra mötesplats. De har också haft möten där och det har varit vissa seminarier i Järnhallen, så tänkte man sig nog också att Järnhallen kunde bli ett sätt att locka dit utomstående. Och där är det så … där har funnits den här idén från kommunen, Fastighetskontoret kanske, och även i de här sammanhangen när någon representant från stadsdelsförvaltningen Lundby har varit med. Alltså det har nog funnits en idé om att just få besökare som inte brukar vara i Ringön, att komma dit. Det finns också en uttryckt idé i den här visionen, att Ringön visserligen ska bevaras som det är, men att det även ska tillkomma fler, nya verksamheter och bli en större blandning än i dag. För det finns vissa tomma ytor fortfarande. Det finns … ja, det skulle kunna bli mer förtätat både med byggnader och med verksamheter. Så man vill att det ska komma nytt, men att det inte ska tränga ut det gamla. Och det är därför som jag som forskare är intresserad, för jag känner att hur ska det där realiseras för andra gånger när det finns en uttalad vision att skapa en större blandning, så har det … skulle jag säga, snarare blivit en ny typ av blandning i stället. Att blandningen … för det är redan blandat, att det trängs bort och det blir en ny typ av blandning som består bara av kontor, bostäder och restauranger och butiker. Men visionen är Ringön är att det ska komma såna saker, plus att den här småskaliga industrin kan vara kvar. Men hur gör man det? Och det är också så att jag tror att ju mer jag hör nu om processen, så tror jag också att kommunen i den här politiskt antagna visionen, har pekat ut en utveckling för Ringön, som tyvärr inte går att realisera med nuvarande regelverk. För det är … det är väldigt svårt till exempel att bara få tillstånd att etablera en verksamhet, som den här konstnärliga verksamheten Järnhallen då, ett galleri, i ett industriområde med nuvarande lagstiftning. Och det finns vissa lunchcaféer som stänger efter lunch. Men att ha en restaurang som är öppen efter tre och kanske in på kvällen, kräver också vissa tillstånd. Som inte är förenliga i dag med industriverksamhet, i detaljplan.
KRISTINA:Men finns det en … finns det en … några andra intressen än ekonomiska till varför man vill utveckla Ringön? Från kommunens sida?
GABRIELLA:Från kommunen sida? Jo, men det tror jag är det här att man ser att Ringön är … alltså en unik miljö. De säger inte att den är unik ur kulturhistorisk tidpunkt, men jag upplever att det är lite det också, att det är en unik miljö eftersom det finns den här småskaliga industrin som också fortfarande delvis, har en koppling till vattnet. Vattenrelaterad verksamhet, som det heter. Och att det är en bebyggelse som har … är liten i skala och liten i kvartersstruktur, jämfört med resten av Älvstranden. Man ser det som ett … att det är en intressant kontrast, mot resten av Älvstaden och Älvstranden.
KRISTINA:Och det är argument då för att inte jämna med marken och bygga bostäder? Men det är inte … men vad är argumentet för att bara låta det vara då?
GABRIELLA:Istället för att också tillföra nya verksamheter, eller?
KRISTINA:Ja. Varför måste det utvecklas då?
GABRIELLA:Det jag förstår då, det är det här att det är fortfarande … det finns en del tomma lokaler, har jag hört ibland, fast det är ingen som riktigt kan bevisa att det är så. Det finns tomma fastigheter. Det finns ytor som har … någonting har brunnit för längesen, någonting är rivet för längesen och då har det inte byggts något nytt där.
KRISTINA:Men vem är det ett problem för då?
GABRIELLA:Det är en del … så här att … det finns en del … det är faktiskt verksamma som jag har intervjuat i mitt förra projekt, som menar att det är en del kriminalitet på nätterna, att det blir tomt på nätterna. Det finns någon enstaka person som bor där på nätterna, otillåtet egentligen då. Men annars är det i stort sätt tomt på nätterna och att det blir lite kriminalitet, alltså att det blir … det har … folk har blivit av med sin bensin i sina transportfordon, på IL Recycling till exempel, som nu heter Stena. Och kanske också en upplevelse utav otrygghet. Att det är kriminellt. Och ett tag stod det dragbilar nere på parkeringsplats, som var utländska någonstans ifrån, personer som olagligt var i landet och körde lastbilstransporter. Och så ställde de bilarna där nere på nätterna. Det var ingen som brydde sig om det. Så det kan locka till … ja, kriminella verksamheter. Eller ja, kanske inte några jättestort, jätteallvarligt, men en känsla av otrygghet och skadegörelse och så. Sen så har inte jag kollat med något polisregister över hur mycket av det som bara är en känsla …
[mobiltelefon signal] GABRIELLA:… och hur mycket som är sant. Ska bara kolla så att det inte är den här … jag tror att det bara är Henrik, men … Så … för vem är det ett problem? Nej, men sen tror jag väl också … Det kan jag väl hålla med om … det ligger så centralt i stan, så … alltså i den bästa av världar, om det inte fanns fastighetsexploatörer, som brydde sig mer om att hitta en bra investering och utkomst genom att satsa på fastigheter som ökar i värde hela tiden, utan om alla tänkte på att det ska vara en stad som är härlig att leva i [skratt], då hade jag trott att det hade kunnat vara jättespännande att faktiskt förtäta mer i Ringön. Och få in mer, både restauranger och butiker och allt möjligt. Om det också kunde gå att kombinera samtidigt med att en del av de här urban glue-verksamheterna var kvar. Det tycker jag skulle vara den mest fantastiska utvecklingen. Inte att det var lika glest bebyggt och ödsligt som i dag, utan en blandning av det.
KRISTINA:För att?
GABRIELLA:Ja, för att … dels tycker jag själv att det är en intressant statsbyggd om det är tätt med grejer. Saker som händer. En tätare blandning mellan grejer, än i dag. Ja, en mer … så centralt i stan, en mer tillgänglig, även psykologiskt tillgänglig stadsmiljö, som lockar till att gå dit och hänga där och så.
KRISTINA:För det finns också någon romantiserad idé om industriområden. Mer rufsigt så här, där man vill vara, för det känns mer genuint och så där. Är det den du förespråk… eller att man ska få ge sig in i och gotta sig i … eller?
GABRIELLA:Nej, det är tvärtom så. Då menar jag att den rufsiga romantiken, det är väl det som är i dag då. Utan jag menar tvärtom, att … nu säger … det här är en idealbild, som inte går med våra nuvarande regelsystem. Jag har böcker här som handlar om vertical urban factory och sånt som handlar om att förtäta även industrimiljöer, genom att bygga på höjden. Alltså det finns de som tittar på möjligheten att förtäta även industriverksamheter, industribyggnader. Att både kunna lägga industriverksamheter på höjden då, för att utnyttja markområden för industri bättre. Våra städer växer, det blir enorm konkurrens om ytorna i stan. Och som det ser ut nu, så är … det är så oerhört mycket dyrare, eller mer lönsamt, att bygga bostäder, än industri, för bostäder kan få in så jäkla mycket mer på samma yta. Många industrier behöver väldigt mycket volym, och den volymen breds ofta ut i markplan bara. Och jag tycker inte själv att det är hållbart, vare sig om man tänker på att man måste värna om den mark som finns, också grönområden utanför staden, måste värnas mot exploatering. Jag tror inte på … jag tycker det är resursslöseri att också låta industrier ta hur mycket utrymme som helst. Så om det hade funnits möjlighet, så skulle jag tro att det var fantastiskt att förtäta även industri. Och genom det så skulle det … Det skulle i och för sig bli dyrare än marken men å andra sidan skulle man kunna vara fler verksamheter som delar på kostnaden. Så för den enskilda verksamheten tänker jag, att det inte blir dyrare i hyreskostnader för det. Och om man dessutom, som en del av den här litteraturen jag läser, och även Spontaneous City … vissa representanter från Spontaneous City också har varit inne i projekt som handlar om att hitta sätt, där man även kan lägga industrin närmare bostäder och restauranger och kontor. Och då handlar det om att bygga på ett sånt sätt, och ställa såna krav, så att industrin måste ta ännu mer ansvar för att de får inte släppa ut buller, lukt, kemikalier, sånt här. Och jag tror på att det måste gå att kunna lösa. Och då tänker jag att … som jag ser det, det skulle vara jättefascinerande med stadsmiljöer där man har bilverkstäder, en betongfabrik och Gotenius Varv precis bredvid sin bostad. Här bor vi, det vore jättehärligt med Gotenius Varv bredvid mig. Alltså det händer lite, det är lite liv och lite buller och lite … ja, men lite liv. Men om man samtidigt kunde vara säker på att det inte förgiftar och inte finns risk för explosioner och så där. Och det kan man se i stan att … går man tillbaka, du behöver bara gå tillbaka kanske 30 år, så fanns det större inblandning av … om man säger, industriell verksamhet ganska nära butiker och boende. Och det är klart att det är säkert att … det är en säkerhet, man måste ha säkerhetsavstånd. Men som sagt, jag tycker försök att jobba mer på säkerheten i själva verksamheten också, ställs större krav på det. Nej, jag tror på … att man måste kunna pressa även industrin att vara mer resurssnål i sitt sätt att använda utrymme, faktiskt.
KRISTINA:Hm.
GABRIELLA:Och ta bättre ansvar för det man släpper ut. Både här och definitivt i andra länder. Och sen kanske även boende och restaurangbesökare får tåla lite liv och buller i närheten. Bara man vet att det inte är farligt, det är inga ljudnivåer som skadar din hörsel, det är inga utsläpp som skadar dina andningsorgan, det är ingen risk för explosion. Men jag tror också att vi är lite väl petiga liksom med … så fort något är trassligt och bökigt, så. Och det till exempel sa en person som jag pratade med som är nytillkommen, kreativ verksam person i Ringön, hon känner av och tycker det är störigt med IL Recycling, Stena Recycling för att det luktar och så där och det bullrar, och är skräpigt. Och jag kan i och för sig tycka att de … även där … vad bra om man kunde utveckla en sån verksamhet så att den fanns kvar där, men kanske också byggdes på höjden och använde mindre yta och inte luktade och inte bullrade lika mycket. Och inte hade de här lastbilarna som faktiskt kör väldigt fort runt kvarteren. Absolut. Men samtidigt kan jag tycka att har man sökt sig till Ringön, för man tycker att det är charmigt i Ringön, och där har man kunnat få stora, tåliga, billiga lokaler, då får man faktiskt också tåla att en sån verksamhet är granne. Man kan inte komma dit och klaga på det. För då drar man undan mattan, eller vad det heter, grunden för sig själv. Så jag blir störd på det också. Samtidigt som jag också tycker att den här verksamheten, ja, de ska vara kvar, men man får jobba på att göra det bättre. Det är helt och hållet min personliga ideologi. Sen tror inte jag … jag skulle inte gå och säga det om Ringön som strategi nu, för Ringön, för just nu är vi inte där. När det gäller tekniken eller kunskapen, teknologin för att kunna bygga den typen av industrier som är så isolerade, vare sig buller och det här … vi är nog inte där ännu, i alla fall inte inom rimliga kostnadsramar. Och vi har inte det regelverket ännu heller. Men jag tror att där måste man göra en insats för … Till exempel jag är ganska inspirerad av texter från … någon som jag läst från London, det är skitintressant, där de diskuterar, även i en storstad som London, och såna här texter som jag har från New York, där de pratar om … såna här världsstäder, alla vill bo där. Alla betalar hur mycket som helst för att bo i de här städerna. Och samtidigt så finns det då forskare som visar att det är problem för London och New York att det är så enormt bättre investeringar för fastighetsutvecklare, att tränga undan all industri och bara bygga bostäder, och kontor. Men även de här städerna har fortfarande en viss tillverkningsindustri och framför allt service, tyngre service, som måste finnas i stan. Och då pratar de till exempel … ett exempel är till exempel tillverkare av hissar, och de som kan reparera hissarna. De måste finnas i London, ja, men hur mycket hissar finns inte i London, med alla höghus. Bara en sån sak. Så den typen av verksamheter, de kan inte trängas bort. Inte ens de här städerna är fria från den typen av verksamheter.
KRISTINA:Och det är där du pratar om det här urban glue då? [hör inte 1:25:34]
GABRIELLA:Ja, urban glue är en del av det här, just det. De här platserna som rymmer verksamheter, som ständigt sköter om hela den här massan, tvättar dina entrémattor på kontoren, folk som kommer ut och tvättar fönstren på kontoren, folk som renoverar air-conditioning, och hissarna. Folk som kommer dit med ny hiss, med ny kyl. Med färg och målar om. Som reparerar bussarna, spårvagnarna, bilarna. Allt det här liksom. Det kan inte tränga bort allt det till Skottland, om du nu pratar om London.
KRISTINA:Ja, men om du pratar om Ringön då?
GABRIELLA:Ja [skratt] Ja …
KRISTINA:Men det här urban glue, är det en teori eller är det liksom bara en beskrivning, eller vad ska man säga att det är?
GABRIELLA:Ja, det är så luddigt med urban glue för det är en person som heter Nigel Swift som är en kulturgeograf, väldigt ekonomisk geograf, jag vet inte exakt … Han skriver om urban glue, men det gör han egentligen i en berättelse om någonting annat som handlar om hur människor ska kunna leva tillsammans och civiliserade varelser, i städer. Och då nämner han det här med urban glue, som en egenskap … alltså ja, det är mer en beskrivning, får jag säga. Det är hans sätt att … han sätter ord på, han sätter begrepp på en beskrivning av en egenskap som han ser hos västerländska städer. Han säger inte att det inte finns i andra städer, men han pratar om västerländska städer. Han menar att västerländska städer har haft en enorm förmåga att återhämta sig förhållandevis snabbt, från kriser. Och han menar att det är tack vare att det finns ”the urban glue”. Eller det urbana kittet. Som handlar om det här ständiga, vardagliga, hanteringen av den fysiska materian i städerna. Eller i och för sig psykologiskt också, han pratar om att det handlar om allt från att byta trasiga gatlyktor till att laga krossade hjärtan. Han säger faktiskt det. Men ett ständigt pågående fix, fixande liksom.
KRISTINA:Mm, och det skulle man kunna säga att det finns? Eller Ringön är ett uttryck för det, eller?
GABRIELLA:Ja, Ringön är ett uttryck för det, så egentligen kan man säga urban glue, stadens kitt, pågår i och för sig överallt, på sätt och vis. Nu när vi … någon ska komma hit nu och laga den här fuktskadan i vår vägg, mitt inne i stan i ett bostadshus. Men jag menar, han har sina grejer någonstans. Han sitter inte på första våningen i ett bostadshus, den där hantverkaren, när han nu kommer. Utan han har … han kör ut från någonstans, kanske ett område som Ringön. Eller Högsbo industriområde eller någonting. Alltså det är betydelsefullt att såna verksamheter finns, som snabbt kan åka ut, till alla lägenheter i stan, som behöver ha nytt plåttak eller …
KRISTINA:Och att de är hyfsat centrala?
GABRIELLA:Ja.
KRISTINA:Att det är såna grejer?
GABRIELLA:Ja, att de inte behöver åka från … inte vet jag, ligga två mil utanför stan och behöva köra in överallt. Det är bra att de finns centralt. Eller det kanske de inte behöver egentligen, men någonstans måste de vara. Och det är klart, man skulle kunna tänka sig att de låg … staden växer, att de ligger längre, och längre, och längre bort, från centrala stan. Men då kommer det mer in den här … ja, inte genom … ja, men … stadsbygden, hur kul är det då, att allting bara är kontor och restauranger? Bostäder. Och dessutom, så finns den ofta omtalade … det i diskussioner om hållbar stad. En sak handlar också om rättviseaspekt, det handlar om att man ska ha nära mellan bostad och arbete. Och då kan jag känna att om det nu är så att man tränger ut den här typen av verksamhetsområden mer och mer, och mer, så blir det så att det är bara såna som jag till exempel, en akademiker, som jobbar på ett tyst universitetskontor, jag kan bo nära min bostad [arbete? 1:30:14] och gå om jag vill. Men är det bara jag och såna som mig som ska kunna det? Och det är också en sån sak som både Sue Friedrich i sin film från Brooklyn och den här Winifred Curran som skriver om Brooklyn, pratar om. Att många av de som jobbar i verksamheterna som trängdes bort, när Brooklyn gentrifierades, de bodde tidigare nära, de kunde gå till sitt industriarbete. Men det kan de inte längre, de måste åka en hel timme bort till New Jersey plötsligt. Dit deras verksamhet har lokaliserats. Så där. Och varför ska det vara så, bara för att man är en fabriksarbetare eller en servicearbetare i ett tvätteri, ska behöva resa en timme varje morgon och en timme varje kväll?
KRISTINA:En sista fråga, för nu tappade jag lite fokus eller vad vi har … men går det, skulle du vilja sammanfatta din ...
[skratt]
KRISTINA:… din nuvarande forskningsansö… eller det du har gjort, inte ansökan men vad heter … det här [hör inte 1:31:25]anslaget liksom, idén för det? Går det att sammanfatta? Går det att formulera lite så, vad det är du …?
GABRIELLA:För det anslaget handlade specifikt om att följa Saltet. Och även faktiskt Hall of Fame, sa jag ju från början. Men det har inte hänt så mycket med Hall of Fame, så det är framför allt Saltet. Följer dem och tittar på huruvida man kan säga … sätta ett likhetstecken mellan Saltets verksamhet och en möjligt igångstartande gentrifieringsprocess, det var det jag skulle titta på. Och det jag tänker på nu, när jag har tittat på det här, nu är jag också partisk, jag måste intervjua några fler röster, men det är att nej, jag tror inte man kan säga så. Man kan se att ja, saker som Saltet bidrar med, genom att locka dit kreativa näringar, och skapa ett intresse, även för en viss … om man säger, medelklass, för ett område som Ringön, det kan ha betydelse, vara en hjälp den dagen som det också sker förändringar i detaljplanen, förändringar i fastighetsägarstrukturen, som leder till att någon vill göra storskaliga investeringar. Då är det mycket hetare Ringön, och kommer vara lättare för dem, än vad det var innan Saltets verksamhet. Men så länge som man inte öppnar upp i detaljplanen för restauranger och framför allt boende, och så länge som det inte blir storskaliga sammanslagningar av fastigheter, eller som hamnar i vissa enskilda fastighetsägares händer, så tror jag inte heller det här kommer att ske. Faktiskt. Då tror jag bara att det är … och framför allt tack vare också nu, att man … som det ser ut, så har Saltet kunnat bidra med att även verksamma i Ringön har börjat lära känna varandra. Och det är en stor kvalitet som jag säger saknades i det här Östra Kvillebäcken. Jag tittade på det i slutet av -90, början av 2000-talet, där man pratade inte med varandra. De verksamma i det området var skeptiska mot varandra. Det var inte alls så att alla de var kompisar och att det bara var människor utifrån, som var skeptiska. Utan man var skeptisk mot varandra, det fanns ingen sammanhållning. Men om det är så att nu Saltet bidrar till att skapa en större sammanhållning, mellan både befintliga verksamhetsföreträdare, och kanske även ihop med de nya som kommer, då tror jag man kan bli stark. Som kraft mot förändringar. Och det tror jag kan vara positivt. Och nu är jag … jag kanske blir mer negativ sen, när jag sitter och skriver och läser mer, men just nu så tror jag i alla fall i den bästa av världar, att det Saltet bidrar med, kan vara väldigt bra.
KRISTINA:Mm.
GABRIELLA:Ja.
KRISTINA:Grymt. Tack.
[skratt]
KRISTINA:Nu stänger jag … Är det något du känner att du vill … just nu … sen kan vi återta diskussionen, ska se mina frågor.
GABRIELLA:Om jag vill ändra något?
KRISTINA:Nej, nej, om det är någonting du känner att ”ah, det …”
GABRIELLA:Där här var inte med?
KRISTINA:Ja, det här har vi missat … en stor pusselbit liksom?
GABRIELLA:Nej, men det var det här som jag glömde säga förut, jag var på väg att säga det men att jag tror Saltet har lyckats bidra till en större sammanhållning, eller är på väg att bidra till en större sammanhållning. För det tror jag är en sån sak … Det är också knäckfråga, som kan skydda mot gentrifiering.
KRISTINA:Ja.
GABRIELLA:Men … Nej, jag kanske kommer på det sen, det var någonting jag tror att jag har glömt på vägen, men jag …
KRISTINA:Jag kan fråga en annan fråga, som jag har här. Hur ser du på din egen roll på Ringön? För jag vet att vi har pratat en massa … du känner så här ”ah, jag har ingen …”, att man har inte riktigt känner att man är berättigad att vara där.
GABRIELLA:Ja.
KRISTINA:Eller hur känner du … hur ser du på din egen forskarroll?
GABRIELLA:Jo, men jag är väldigt kluven till min forskarroll, för jag … Jag känner väl så inför Saltet, då som jag skulle följeforska på, jag hinner aldrig vara med dem. Å andra sidan gör de grejer som jag inte känner till att de ska göra, förrän i efterhand heller [skratt] Och jag vill inte ha kontroll över allt de gör, men lite kan jag tycka ibland ”jaha, vad intressant, jag hade kunnat kanske varit med på den där studieresan till Köpenhamn”.
[skratt]
GABRIELLA:Så. Om jag nu hade vetat om att den skulle hända liksom. Så lite lustigt är det. Sen har jag inte varit på plats så mycket. Men det är också det här … får skylla på att … de här pengarna jag har fått, det är sju veckor heltid, kan man säga. Och det motsvarar ungefär ett litet exjobb, som studenter skriver. Och jag vet att man mäktar inte med så mycket på den tiden, i och med att det även ska räcka till för söka pengar, läsa in sig, göra intervjuer, analysera intervjuerna och sen säga någonting. Och man hinner inte så jäkla mycket på den tiden. Så det är en sån här ständig frustration att jag tycker ”vad är du för en forskare som inte syns?” Och det är det här utifrånperspektivet, jag själv hittar på vad andra utifrån tänker om mig som forskare. ”Hon har fått en massa statliga pengar men hon syns inte här, vad gör hon egentligen?” Och jag vet att jag håller på jättemycket. Men det är en stress, och sen så kanske att jag … Ja, det är något som jagar mig ständigt, det här att jag är inte fastighetsägare, jag är inte verksamhetsföreträdare, och ändå tar jag mig rätten att komma dit och tycka saker, om dem. Och ibland så har jag tänkt att jag borde väl någon gång bli fastighetsägare och försöka själv då, vara liksom rättrådig och inte bry mig om profit och så där. Det skulle vara intressant att prova. Fast jag vill inte äga någonting. Men det skulle vara intressant. I mitt nästa liv eller … om jag hade varit jättemodig och hade en massa pengar, då skulle det vara intressant att prova att vara fastighetsägare och se hur bra det skulle bli då.
KRISTINA:Mm. Men känner du att du … känner du dig mer hemma där nu, än tidigare?
GABRIELLA:Det vet jag inte. Och lite … jag märker till exempel det här, jag har sagt så länge att jag ska intervjua några av de här fastighetsägarna. Niklas Nilsson har jag intervjuat, och Jan Hilmersson hängde jag med dig och intervjuade en gång. Men de andra, det blir liksom inte av, och jag tror att det är därför att jag känner … jag är lite … ja, du vet. Jag tassar kring det här, för att jag känner inte riktigt att det finns någon anledning för att de skulle vilja ta sig tid att prata med mig. Det är så djupt på något sätt.
KRISTINA:Att de inte har någonting intresse i frågan då, eller?
GABRIELLA:Ja, precis. Och att jag känner att jag kommer bara irritera dem, med mina frågor, mina perspektiv. Det är ju lätt för mig att ha idéer om deras visioner med sina byggnader och sina fastigheter.
KRISTINA:Men det är främst fastighetsägarna då som du vill … eller är ute efter?
GABRIELLA:Ja, och de verksamma så känner jag … då känner jag mig mer … av en annan anledning att jag känner att de kanske uppfattar mig som en sån här snobbig akademiker som pratar konstigt och … liksom [skratt] Jag vet inte, jag har jättemycket konstiga föreställningar. Å andra sidan, så var det … det var ganska roligt på Ö-festen … nej, det var Swap Meet:en var det, som var på våren. Då var jag där ute, och så var jag på väg att gå ner till Saltet, och så på samma vägsträckning ner som är till Saltet, så satt det två farbr… inte farbröder men två män, två karlar satt utanför en lokal. De har någon slags motorrelaterad verksamhet och de sålde också grejer, men de hade inga kunder, de satt ju också, så det var ingen som hittade dem. De satt där och drack öl. Och så gick jag förbi och då morsade de glatt så där och bjöd mig på en öl. Så jag satte mig och snacka med dem. Och så kunde vi skratta åt att jo, det jag gjorde i området, det var att jag gör forskning på Saltet och Saltet i sin tur har ett projekt som handlar om Ringön. Så att jag har liksom så här … forskade på dem som gör …
KRISTINA:Meta?
GABRIELLA:Ja, Meta. Så där. Så vi kunde skratta åt det lite. Och så satt jag och drack öl med dem. Men det var jättetrevligt och de var jätteglada och välkomnande, fastän jag sa precis vem jag var. Så att jag menar, det var inte så att de tyckte att jag var konstig, knäpp eller de visade inte det i alla fall.
KRISTINA:Men jag förstår inte riktigt varför du ser dig själv i mot… pol mot … eller liksom mot…
GABRIELLA:Nej, jag vet inte heller varför jag gör det. Och grejen är att nu när jag intervjuade folk för längesen, då när jag höll på med avhandlingen då var det också så här att de flesta var väldigt positiva. Det var ibland som jag blev mött av vissa företagare i det området, som var jätteskeptiska, nästan lite hotfulla och aggressiva. Det hände nog två gånger. Och då tror jag mer det var att de var aggressiva för att de såg mig som representant för kommunen. Som ville komma och tränga bort dem, så jag hann inte ens komma så långt att jag kunde förklara vem jag var [skratt], så. Så jag vet inte vad det där kommer ifrån, men det kanske är något sånt här att … Jag blir ofta påmind … jag försöker prata så känner jag att jag tror själv att jag pratar på ett ganska populärvetenskapligt sätt, men så förstår jag att det gör jag inte. Och jag tror att min avhandling som jag skrev, också är skriven på ett ganska involverande sätt, även för människor som inte kan fältet innan. Men jag har förstått att det är den inte [skratt]
KRISTINA:Bara det att du säger att du tror att du pratar populärvetenskapligt är ju så där ”va?”
[skratt]
GABRIELLA:Ja, ja. Ja. Nej, sen så tror jag väl också … Äh, jag ska inte psykologisera [?? 1:41:54] för mycket, men det kanske också är kvar från gammalt liksom. När jag var ung också ibland, i vissa kretsar jag umgicks, jag tyckte var trevliga och när jag sa något så var det så där ”öh”, folk satt och tittade som stora frågetecken ”vad sa du nu?” Har du … ses som lite konstigt. Nej, men så där känsla … Folk var väldigt snälla men det var ändå liksom … ja, ”vad sa du nu?”
KRISTINA:Att du inte kände dig förstådd?
GABRIELLA:Ja, eller att folk tycker ”nu säger du såna där konstiga saker igen” eller ”nu går du och tänker på såna där konstiga saker igen”. Och jag känner ”nej, men jag bara …” [skratt] Det gör väl ingenting, jag bara kom på och undrade det här. Och så … Jag tror liksom ofta blivit påmind om att … ja. ”Vad sa du nu?” Och även i min egen familj, min bror, min äldre bror Mats, och min kusin Mikael som var yngre än mig. I och för sig de är jättetajta kompisar. Ofta var det som när jag växte upp, jag säger något, och så tittar de på varandra. Och visar att det jag säger är obegripligt, och så tittar de på varandra och så gapflabbar de. Istället för att fråga ”vad menar du?”, eller så här. Jag har ofta blivit mött av det. Ungefär som ”vad lever du i för verklighet? Gabriella, vad pratar du om? Vi fattar ingenting”. Förstår du?
KRISTINA:Ja, intressant. Men jag tänker ändå din roll på Ringön, att du … att … Jag tänker att du kommer ändå dit och frågar och är intresserad, och det är sällan man har något emot det. Jag tänker att folk vill berätta och folk liksom … blir smickrade över att du kommer och intresserar dig.
GABRIELLA:Ja. Jo, det har jag faktiskt också mött, så egentligen borde jag kunna vila i det. Men då är det kanske också är det här, att jag känner att … har man varit och tagit människors tid, så måste man förvalta det väl. Och då måste jag kunna visa så här, att det kommer någonting, som ger någonting tillbaka, genom att de ser att det har blivit uppmärksammat, eller det händer någonting. Och där är det här med tiden igen, och det här projektet. Jag håller på, jag håller på, jag håller på, men det kommer inte ut något som märks. Och till exempel ta det här med Claessons Trätjära som jag intervjuade, du var ju med en gång där, ja. Jag intervjuade honom, det är flera år sen nu. Det var posten. Jag menar, det har ännu inte kommit någon artikel. Jag skrev en grej till en konferens, när jag bara började rota i det, sen så utvecklades det till någonting annat det projektet med Eva-Marie, där det fortfarande inte … Och sen så har jag skrivit saker men där har jag inte riktigt behövt använda intervjun från Claessons Trätjära. Den finns i bakgrunden hos mig, som en väldigt betydelsefull erfarenhet. Och samtalet med honom. Men jag har inte direkt behövt hänvisa till honom så att jag har behövt kontakta honom igen, och visa ”här har jag skrivit, kan du kolla dina citat?” Ja, men så. Och då tror jag, jag känner det också, att ”ja, den här forskaren kom här” och det är precis som alla såna här människor, de kommer här och det händer ingenting sen. Förstår du? Jag är rädd att människor ska bli …
KRISTINA:Jag förstår precis, jag känner likadant när jag … ”herregud, vad ska jag göra med de här två timmarna?” Jag måste förvalta det. Men jag känner också att jag har haft filmprojekt och folk blir filmade och delar med sig, som sen inte har blivit av för man har inte fått pengar och så vidare. Ja, det är bara att man får deala med, men jag tror att de … att det finns ett värde i att berätta. Att det är inte en belastning. [hör inte 1:45:23] lita på att folk ställer upp för att de också får något ut av det, förutom ett resultat. Annars så tror jag att man … annars kan man inte göra något, om man är så här hård mot sig själv. Du är lite hård mot dig själv.
GABRIELLA:Kanske det.
KRISTINA:Ja.
GABRIELLA:Och sen så vet jag, jag känner igen det här som du säger, att det finns ett värde i att man kommer och lyssnar på människor. För det vet jag många som har bett om intervjuer, det är väldigt vanligt att folk säger ”nej, men jag har nog ingenting att säga om det här”. Och sen blir de själv förvånad över att de hade så mycket att säga. De kan inte sluta prata liksom.
KRISTINA:Nej.
GABRIELLA:Så jag tror också det, att det är ganska sällan att människor i vardagen sitter ner och blir lyssnade på i en timme.
KRISTINA:Precis. Och sen så tror också att man inte … med film kanske det är lite speciellt, för det är så himla konkret, men jag tror till exempel Claessons Trätjära tror säkert att de är med någon… eller jag tror inte att de förväntar sig så här ett direkt resultat av den intervjun.
GABRIELLA:Nej, det kanske inte är så.
KRISTINA:Utan att de ser nog sig själv som del i ett större … tror jag.
GABRIELLA:Du, nu när vi pratar om det, det slog mig, jag skulle kunna ge dem en sån där tidskrift.
KRISTINA:Ja, där är de ju för fasiken …
GABRIELLA:De passar ju in i den miljön också [skratt]
KRISTINA:Ja, [skratt] precis. Ja, men vad fint. Nu får du inte prata mer.
