Intervju med Anita Lindberg
INTERVJUARE:Sätter på här nu och lägger den mellan oss, framför allt nära dig. Så brukar jag säga, jag sitter här med Anita Lindberg från Sälta Fastighet AB i Ringön. Och jag tänkte höra lite … Jag har läst även den här skriften från den här workshopen 2012. Har du sett den själv?
ANITA:Ja, absolut.
INTERVJUARE:Ja. Och jag vet inte, det är 2012, det är längesen. Men jag tänkte, vi kan bara börja lite med ditt fastighetsinnehav här. Vad … Jag har förstått att du köpte det då på 90-talet?
ANITA:Stämmer. Kan säga att jag kom till Göteborg -87, -88, och startade en verksamhet här som då, till en början, var inhyrd i de här lokalerna. Och när jag pratar om lokalerna, då pratar jag om allt som ligger på det här terminalområdet. Det vi säger, där vi då har hyresgäster som Båtakuten och hallar [?? 0:01:09] och så. Så att man kan säga från de här olika dockorna här emellan, inklusive kaj. Och då hyrde vi lokaler och sedermera kom vi att förvärva dem på 90-talet. Jag tror att det var -93, om jag inte missminner mig. Och vi fortsatte att bedriva den verksamhet vi höll på med som vi startade här, det vill säga salthantering.
INTERVJUARE:Salt?
ANITA:Ja. Grossisthandel med salt. Och där vi började -88, -89, då ägnade vi oss enbart att importera vägsalt. Och förutom den här lagerplatsen här i Göteborg så hade vi tolv andra lagerplatser runt om i Sverige, och de var då inhyrda i olika hamnar runt om i Sverige. Sen växte det här och det kom att bli verksamhet både i Danmark, Norge och Finland när det gällde på vägsidan. Och när vi … lite längre fram då, när vi fortfarande var kvar här och satt i de här lokalerna, så expanderade vi med salter som ligger inom livsmedelsindustri och även industrisida. Så allt rörde sig runt salt. Vi lossade till och med båtar själva här vid egen kaj. De stora fartygen, de lossades i Frihamnen, eller dåvarande Sannegårdshamnen. Vi tog in järnvägsvagnar med paketerat salt. Och det järnvägsspåret är i dag nedlagt för vår del. Där har det blivit parkeringsplatser tyvärr, men en gång i tiden så var det verkligen ett stort terminalområde.
INTERVJUARE:Och det är inte så längesen.
ANITA:Det är inte alls så längesen. Och det som i dag är en spolplatta för båtar, den konverterade vi här i slutet på 80-talet. Men innan dess så var det alltså en fordonsvåg, och där vägde man in bilarna som sen åkte runt och hämtade lösvara, löst salt, och så vägdes de ut. Så att ja, ett område som en gång i tiden har hanterat en … Man säger ju att salt är världens äldsta handelsvara och det har gått från det till att i dag på den delen här borta hantera båtar. Och nu står vi inför att konvertera den här andra delen som ligger närmare Gotenius in till någonting annat.
INTERVJUARE:Vad är det som gjorde att inte saltet funkade längre? Jag kan inte alls den branschen. Vad …?
ANITA:Åh, det fungerade visst. Utan efter ett antal år så … när verksamheten växte för vår del och vi satt här och jag hade då som sagt verksamhet runt om i Norden … Vi handlade salt med … När vi startade, då handlade vi salt med dåvarande Östtyskland. Så jag har precis varit en helg nere i Berlin och tyckte det var lite roligt att titta på den här Checkpoint Charlie. Jag har faktiskt gått igenom den när den var i bruk på riktigt. Och jag har på östsidan blivit hämtad utav den östtyska leverantören i deras förlängda Trabant [skratt]
INTERVJUARE:Oj.
ANITA:Så jag har upplevt när det verkligen var öst, så. Och då handlade vi med dem till att börja med. Sen kom -89, det var faktiskt nästan vårt första, eller förlängda första verksamhetsår, så hände ju det här med muren och alltihopa. Så det blev en stor förändring. Men vi handlade med dem. Vi har handlat med Polen. Vi har handlat med gamla Sovjetunionen. Vi handlade med Israel. Var har vi mer handlat? Italien var vår största leverantör också, utav våra större leverantörer. Så att mycket båtar kommer in då med den här varan. Sen så, vad som hände för min del, det blev att jag blev själv. Lite utav en trång sektor. Jag gjorde alla avtal med stat, kommun, och gjorde alla leverantörsavtal, skulle förhandla med kommuner och så. Så att jag började uppleva mig själv som att jag inte hann med.
INTERVJUARE:Ja, okej.
ANITA:Här i de här lokalerna där vi nu sitter, här satt ekonomifunktion, transport, logistik.
INTERVJUARE:Ni var ganska många som jobbade?
ANITA:Ja. Hyfsat. Sen är ju det här … Det är en grossisthandel, så att man omsätter ganska många miljoner på ganska få personer. Och det var uppdelat. Det var väldigt … Det fungerade väldigt bra. Men när vi sen växte och jag skulle hantera de här avtalen och alltihopa det, så kände jag att jag blev trång sektor. Jag var också mamma till två barn. Ensam med dem. Och det har jag varit hela deras uppväxt, så det var också någonting att tänka på och fokusera på. Så att jag kände vid en viss tidpunkt att ”nej, jag måste få in förstärkning i den delen av affären som handlar om att sluta avtal och kunna hantera stora logistikupplägg och göra såna här saker”. Det är mycket diskussioner med hamnar. Jag har haft många diskussioner med hamn och stuveri och liknande. Jag läser med en viss både bävan och sorg det som har hänt i Göteborgs hamn i dag. Vi hade ju många diskussioner med hamnen och stuveriet även på vår tid.
INTERVJUARE:Du tänker på bävan, just för att [hör inte 0:07:33]?
ANITA:Ja. Även på vår tid så hade … Jag hade väldigt … I och med att vi kunde ta in här och … Vi fick från början inte ta in egna båtar hit. Då skulle först hamnen och stuveriet ha sin egen personal. Sen kom det att vi kunde få ta in det och så kunde vår personal få hjälpa till. Och till slut så kom de med personal hit och vi ordnade det då. Så vi följde hamnens regler. Det var faktiskt så att mina föräldrar var här nere. Min mamma och pappa är också företagare. Så mamma är en utomordentlig … Hon kommer från restaurangbranschen. Utomordentlig duktig kock. Så hon ordnade frukostar. Så det var väldigt populärt att arbeta här. Det var fantastiska frukostar [skratt], med gröt och ägg och så där. Men vi kom till en speaking terms där, hamnen och stuveriet. Men vi hade våra bataljer onekligen. Och vid en utav dessa så kommer jag ihåg att jag sa att om det blir på det här sättet, så är det lätt att hamnen tar död på sig själv. För att vad vi var tvungna att göra då, för vi inte kunde landa våra fartyg här, det var att vi tog in dem i Varberg, vi tog in dem i Halmstad, så körde vi våra varor med bil. Och ur miljöhänseende och allting så är ju det fullständigt idiotiskt. Men vi var tvungna. Och i dag ser jag … Jag läser ju och följer med den debatten, så att jag ser att företag också har samma typ utav … Utan att vara insatt nu i just dagens problematik. Men jag känner igen det lite, det här …
INTERVJUARE:Och vad var det hamnen … Vad var det som gjorde att man ångrade sig och sa att ni inte längre fick ta in era egna fartyg hit?
ANITA:Nej, det handlade lite om … Det fick vi. Men det är också så här att hit in kommer man bara med en viss storlek. Här hade vi också vår Götaälvbro, som var en … Den stängde en viss storlek. Så vi hade fartyg och då hade vi … De som kunde komma hit lätt, det var mindre fartyg och sen var det Vänertrafiken som hade specialbyggda båtar. Så Thunbolagen och så var det som fraktade mycket hit, och de lossade här. Sen hade vi ett antal lagerplatser uppe i Vänern också. Vi har haft lager i Vänersborg och vi har haft lager i Kristinehamn och så där. Och då kommer man inte upp med vilka fartyg som helst, utan då får man ha lite mindre båtar. Men syvende och sist, då blev det så att jag allierade mig med personer som kom från ett annat saltbolag. Det här är ju, som du förstår, ingen stor … att det finns hur mycket människor som helst som håller på och jobbar med salt. Det är verkligen en oligopolmarknad. Så det kom ett antal personer som kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att starta upp någonting tillsammans med dem. Och det kom vid den tidpunkten när ändå tanken hade fötts hos mig att jag måste göra någonting för att förändra min egen situation. Och då blev det så att vi startade ett bolag ihop, ett nytt bolag där jag sålde in inkromet, som man säger, det vill säga rörelsen i det bolaget jag hade och att personalen gick över också in i det här nya bolaget. Och sen så skulle de bidra med andra, vad heter det, leverantörskontakter och liknande. Sen hade vi en överenskommelse om att … Jag sa jag vill gärna känna på det här under, jag tror att det var nio månader eller ett år, jag kommer inte ihåg, för att se hur jag tycker att det fungerar innan jag går in med kapital, med i aktier och så. Under den här perioden så kom jag fram till att jag inte vill göra det. Och det berodde från min sida sett på att vi kom från olika bakgrund helt enkelt. Jag är entreprenör i själen. Jag har visserligen jobbat på stora bolag, jag har gjort det efteråt nu, men jag är ju en person som tycker om att starta och bygga och till viss mån förvalta. Men det måste hela tiden finnas en strävan efter någonting. Och de här personerna, de kommer från en mera tjänstemannabakgrund, och det gjorde väl att vi hade lite olika syn på hur man skulle göra saker och ting, och då kände jag att det var bättre för mig att tacka för mig och dra mig ur helt enkelt, vilket jag gjorde. Och det innebar att jag kom att behålla fastigheterna och jag blev då hyresvärd till det här andra bolaget under en period, innan de i sin tur sålde. För det kom att bli så att de såld det här vidare också och avvecklade det hela sen, tror jag. Så under en period … De sålde till Lantmännen tror jag, och Svenska Foder, vilket är stora såna här bolag som också ville kanske komma in på den här sidan. Och de kom sen, vilket är naturligt, att dra ihop det till att använda sina egna lagerplatser. Man vill inte ha för mycket och så där. Och när det gjordes och de här då blev tömda, då bestämde jag mig för att bygga om. Och den delen vi har gjort, det är den mer östliga delen på området, och den byggdes om under … vad måste det blivit? 2006, -07, -08, någonstans där, till att anpassas för båtförvaring, båthantering, reparation och service. Sedan var tanken … Vi hade delat upp området i tre etapper. Så samtidigt när vi gjorde om dem så gjorde vi också om marken runt omkring där. Då byggdes bland annat den här fordonsvågen till en spolplatta, så att den skulle vara enligt miljöföreskrifter och så. Sen var tanken att vi skulle göra den delen som ligger närmare Gotenius och bygga om där också. Och det var då vi kom att starta den här diskussionen med staden. Vi var klara med kontrakt, vi var klara med ritning och allting, och skulle i princip sätta spaden i jorden när det blev diskussionen om tomträtten. Och diskussionen föranleddes av att när vi skulle söka bygglov så ville man att vi skulle göra en geoteknisk undersökning, vilket vi gjorde, och det är ju inte helt gratis. Och när vi väl hade gjort den så sa vi att ”visst, vi har inte problem. Vi kan göra de här förstärkningarna, men det här är en tomträtt”. Och det innebär att jag äger inte marken, och dessutom är tomträtten så formulerad, det finns en klausul som säger att jag ska dessutom kunna tvingas att återställa allting, det vill säga riva byggnad och allt, och kunna återställa till ursprungligt skick. Sen har det varit oerhört många diskussioner om vad den här formuleringen innebär, men jag har i alla fall med bestämdhet hävdat att om det nu inte ska vara några tveksamheter runt den här bestämmelsen så får ni väl skriva et förtydligande, och det har man inte velat göra. Så långa diskussioner och … Du har säkert hört vad som har hört. Mellan här kom den här Spontaneous City-grejen upp. Och innan dess så bildades Ringöns fastighetsägarförening. Och allting här har i första hand handlat om det här med tomträttens vara eller ickevara. Det var med lite olika tider som en del hade, men runt 2025 var det som det skulle gå ut. Och det är klart att man kan inte bygga stora hus och påla och göra såna saker och ha så pass kort avskrivningstid. Det fungerar inte.
INTERVJUARE:Nej, just det.
ANITA:Det goda med … Vad som hände med vårt bygge här, det är en sorglig historia i sig. Men självklart, efter ett antal år så blev det på det sättet att hyresgästen tröttnade självklart på att vänta. Den tänkta lokalen blev ju inte av, blev inte till helt enkelt.
INTERVJUARE:Vad var det för hyresgäst som skulle …?
ANITA:Det var … De låg här också, ESMA [?? 0:17:36] De hade legat här och legat i en del av kontoret och haft en del utav verksamheten. Så de hade legat här i 25-30 år. Och det var på den tiden ett Gasellföretag. De växte oerhört snabbt. De gjorde värmesystem och liknande till fartyg. Så vi hade ibland deras båtar här och de gjorde jobb direkt på dem och låg här i kaj. Men i och med att vi inte kunde tillgodose deras behov så var de helt enkelt tvungna att …
INTERVJUARE:Så det ni hade ritningar och allting klart för, det var för att passa deras verksamhet?
ANITA:Jajamensan. Allting var klart. Och vi hade långa diskussioner med kommunen och vi hade med oss såna här ingenjörer och VBK, som är såna här som gör … byggingenjörer och det. Och vi sa att vi ska bygga en typ utav [hör inte 0:18:37], så även om vi nu behåller grundmuren runt här och bygger på den så är den här konstruktionen betydligt lättare än vad som finnas här i dag. Men man låser in sig då på den här belastningsbiten. Personligen så har jag känt att det har under väldigt många år varit så att det har varit betydligt lättare att säga nej till allting.
INTERVJUARE:Från kommunen, eller?
ANITA:Man säger nej.
INTERVJUARE:Ja, från kommunen.
ANITA:Då gör man inte fel.
INTERVJUARE:Nej, just det.
ANITA:Och sen så ger man … Det är inget fel att vara tjänsteman, men man har inte det här kanske som en företagare, ett ansvar för att driva någonting framåt. Det är ingen … Alltså, kommunen och hela staden fungerar ju och lever ändå. Det är inte så att folk slutar att betala skatt eller ens kan sluta att betala, även om man kan tycka att det vore väl … Jag menar, om jag inte sköter mig som företagare så slutar ju mina kunder att betala för den vara jag offererar. Men här finns ingen koppling i dag, utan det blir bara som ett stort vakuum. Vet inte hur många olika möten jag har varit på. Jag var väldigt frustrerad innan jag var med på det här Spontaneous City och jag kände att … Jag tror att jag till och med gav uttryck för det i någon intervju där, att ”jaha, ännu ett sånt här möte där vi ska tala om vad vi vill och så blir det aldrig någonting ändå”. Det var första gången jag kände att det trots allt tvingades fram en åtminstone närvaro från politiskt håll och från stadens håll, och så vidare. Sen kan man också konstatera nu att … Jag tror du sa att det var … Vilket år var det?
INTERVJUARE:2012.
ANITA:2012. Och vi är tjugo… snart arton nu. Och vad har hänt sen dess? Under de här åren då, från 2012, till vi sitter i slutet 2017, så det som har hänt under den tiden konkret när det gäller Ringön, det är att man i vart fall har gjort den här förlängningen på tomträtterna. Så att nu har vi att förhålla oss till att vi har tomträtter som i vart fall inte löper ut före 2044, siste december. Vilket då möjliggör i alla fall förändringar utav fastigheterna här och verksamheter och liknande. Men om vi ska koka ner det till vad man konkret har gjort så är det, sett ur mitt perspektiv, försvinnande lite. Tycker att det låter mer utåt i media, man startar upp saker, man säger att man ska vara tillåtande, och så vidare. Sen när det kokar ner till att faktiskt få de här byggloven eller förändringsloven till stånd, då blir det inte så. Så att känns lite som att man håller litet spel för gallerierna utåt, och många som vill kanske lite klappa sig för bröstet och säga ”nu är vi tillåtande och Ringön ska få vara den här häxkitteln, om du så vill, med möjligheter till kanske blanda upp nuvarande verksamheter med annat, så att vi kan få lite blandning här också”. Jag ser … Jag tycker att orden, jag har ingenting att invända mot det på något sätt. Jag försöker verka till exempel för att det här kontoret ska kunna få vara … kontorsbyggnaden ska jag väl snarare säga, får vara någonting som ska inrymma olika verksamheter, där folk med vad man nu sysslar med kanske kan ha interaktion och man kan dra nytta av varandra och kanske hitta idéer och samverka i olika saker. Men jag vill också att den borte delen till exempel ska vara lokaler som ska nyttja verksamheter. Och vi har tittat och vi har haft folk som har varit här, och det är många som vill … Det kommer nya verksamheter i dag. Vi vet allting ifrån … Ja, det har varit sånt som inte fanns åtminstone förr i min tid, det här med food trucks. De vill kanske vara här och kanske verka, och sen kanske köra härifrån. Man kanske har en verksamhet där. Det är kafferosterier. Det är olika hantverk också, så man har sett hantverkslokaler. Bryggeri. Det finns allt möjligt. Och jag hade gärna sett att vi hade kunnat få dels inrymma det i befintliga gamla lagerlokaler, men vi har också en tomt här.
INTERVJUARE:Är det den bredvid där?
ANITA:Exakt. Och det jag ser framför mig, jag är lite kanske utav en industriromantiker, men jag hade gärna sett de här husen i karakteristisk stil, lite olika. Jag vill inte se en stor klass à la Nordstan här, utan jag vill se lite olika hus som inrymmer olika typer av verksamheter.
INTERVJUARE:Just det.
ANITA:Sen gärna att man … Ja. Men snarare fokus på verksamheter än att det ska inrymma kontor. Men det är min vision av … Och sen att man kanske nyttjar olika delar här ute. Att man … Om jag hade den här konstnärsverksamheten här, ja, men då är det väl jätteroligt om vi också kan ha en överbyggnad här uppe, med en stor kanske hall, så vi kan ha en konstutställning här uppe. Jag vill gärna bygga på en våning, och kanske som ett … antingen ett stort eller i alla fall ett rum som man skulle kunna dela av och där man skulle kunna ha också … ja, men du kan komma hit och sen så går vi upp en trappa, så har vi konstutställningen här uppe. Och sen så kanske man är här nere och sitter med sitt. Och sen hur man utvecklar sina egna små rum med kontorsdel eller verksamhet eller så, det må vara. Men lite att vi skulle kunna få göra lite mer och att det skulle kunna få möjlighet också att växa fram olika saker. I dag har vi pratat om de här olika planerna och det visar sig vid de här senaste mötena att det här spåret vi har varit inne och jobbat på nu kanske från förenings sida i ett och ett halvt, ett, två år med frimärksplan och det, det verkar inte vara en framkomlig väg.
INTERVJUARE:Du tänker att det kunde vara en framkomlig väg?
ANITA:Nej, nej.
INTERVJUARE:Nej.
ANITA:Det verkar inte vara det. Nej. Utan det skulle då fördröjas ännu mer i de här olika regelverken och så.
INTERVJUARE:Ja, just det. Att [hör inte 0:26:35]
ANITA:Ja. Och då känner jag liksom att om man nu säger att Ringön ska få vara en liten fristad och att man inom det här området ska besluta från stadens håll att här gäller kanske inte alla regler så strikt och stringent som vi kanske tolkar dem utanför, utan här ska vi kunna få vara lite mer tillåtande. Om man nu säger tillåtande, så måste man faktiskt definiera vad det innebär. Jag tror att de flesta annars tror att ”jaha, nej, men då är det okej att vi får ha en musikstudio här”. När man väl frågar om man skulle kunna få göra en musikstudio så säger man ”nej, nej, nej. Det säger inte reglerna att man får”. Och då hänger det liksom inte riktigt ihop.
INTERVJUARE:Nej. Varför får inte vara en musikstudio vara här?
ANITA:Ja, då kommer de här regelverken med buller och allt sånt här. Nu har jag personligen inte sökt för det, men jag vet att det finns andra fastighetsägare som har sökt för att få göra en musikstudio eller ett gym eller någonting sånt där, och det ryms inte inom den här kategoriseringen som ligger på Ringön.
INTERVJUARE:För jag tänkte att det är industri här, och det borde väl inte störas av om det låter lite?
ANITA:Exakt. Det tycker jag också. Och sen så kan man faktiskt också göra en fråga ”vad är industri i dag?” Och har lite … Man hör ändå med en del andra fastighetsägare och man hör … Och jag kommer själv uppifrån Stockholm ursprungligen och där har man ett sätt kanske att tolka reglerna, som är lite mer kanske tillåtande. Nu menar inte jag att vi här ska få någon fullständig fristad och göra hur som helst och bygga några konstiga industrier med … Alltså, det är inte där. Men om vi nu ska tillåta och försöka hitta vägar, att kanske skapa lite mer utrymme för olika verksamheter, så om det är tanken, vilket jag har tolkat att det skulle vara, då måste det hänga ihop med de reglerna som tjänstemännen sen får. Och där emellan finns det ett glapp i dag. Så känner jag. Jag känner det väldigt starkt. Då hamnar vi fortfarande i ett vakuum, som vi faktiskt har befunnits oss i [skratt] ända sen det här Spontaneous City. Ja, tomträtterna har förlängts. Toppen, jättebra. Men sen då?
INTERVJUARE:Och det här med, som man diskuterar, att köpa ut marken?
ANITA:Ja, det är någonting som fastighetsägarna väldigt gärna vill se. Därför att risken och vad vi fasade för innan förlängningen i alla fall, det var att … och det kunde märkas lite på Ringön, det var att ingen kunde ju investera med de korta tiderna som fanns. Det blir ett allmänt förfall. Och det här kan vara ett sätt för en stad eller en myndighet att så att säga svälta ut tomträttsinnehavaren. För det går heller inte … Det går inte att sälja, det går inte att göra … Och det till och med, vilket också har påtalas från fastighetsägarna, är också en svår sak att gå till banken och låna.
INTERVJUARE:Även med den här förlängda [hör inte 0:30:44]?
ANITA:Nej. Nu är förlängningen bättre, men det har också blivit ett stort fokus på det i Göteborg. Därför att en tomträtt i till exempel Stockholm tolkades som ett ägande, och tidigare har man alltid behandlat det som att skulle man säga upp en tomträttsinnehavare så har man ersatt tomträttsinnehavaren, antingen med mark eller i pengar. Och så skedde tidigare. Det som blev diskussion i Göteborg, det blev därför att man gjorde den här typen utav inlösen i Frihamnen.
INTERVJUARE:Ja, just det.
ANITA:Och det var det någon, skulle tro inom förvaltningen där, som protesterade emot. Och ja, sen dess så har man … man har inte kunnat hantera den här tomträttsfrågan, tycker jag, riktigt bra.
INTERVJUARE:Så det är tänkt att om man … här skulle staden kunna ta tillbaka sina tomt… sin mark alltså, utan att egentligen erbjuda er [hör inte 0:32:00] skälig ersättning?
ANITA:Ja.
INTERVJUARE:Var det så det hände i Frihamnen, om jag förstod rätt?
ANITA:Ja.
INTERVJUARE:Var det första gången man tog …?
ANITA:När man gjorde den inlösen där … Där gjorde man ju en inlösen. Och i de tomträttsavtal som det ser ut i dag, så finns inte det inskrivet att man ska lösa så på det sättet. Det är en formuleringsfråga det där. Överallt, och även tidigare i Göteborg, har det varit så att den har ersatts. Till exempel så löste man in tomträtterna i Sannegården, där jag då hade kollegor som … Då var det Akzo som satt där borta med sitt saltlager och de fick erbjudas en ny plats att vara på, längre upp längs älven. Och så här har det fungerat alltid, och så fungerar det i andra städer också, utom i Göteborg.
INTERVJUARE:Oj. Och vad är det i Göteborg? Vet du någonting om det?
ANITA:Jag har mina egna högst [skratt] …
INTERVJUARE:Ja, okej. Det kanske [hör inte 0:33:01]
ANITA:De kan vara mina spekulationer eller så. Men ja, vi kan låta det vara därhän, för det är precis bara spekulationer varför det har blivit så tillknölat här. Och det är … Man kan säga att det finns en … Det är en speciell sätt kanske i Göteborgs kommun att hantera saker och ting på. Det har varit, kan jag tycka, jag har [hör inte 0:33:41] kommunal upphandling och sånt där också, det är lite … Det har varit lite styrt så här av vem det är som håller i affären och hur man har gjort vissa avtal och vem som får vara med och så vidare. Och det har krävts en hel del brottande för att följa upphandlingsförordningen och sånt där. Men sen väl när vi gick igenom … Men det har varit ett speciellt sätt att sköta politiken på, tycker jag, och som har varit lite speciellt faktiskt.
INTERVJUARE:Ja. Men jag tänker på en annan. Är det priser … Om det skulle bli möjlighet att köpa ut de här tomträtterna nu då, vad tror du om prisnivån då? Skulle det vara … Skulle det plötsligt bli för dyrt då eller skulle …?
ANITA:Det är någonting som staden … Det är staden som äger marken och de sätter priset. Så det är väl en politisk fråga också. Så hur de vill hantera det hela, hur man vill hantera det eller någonting sånt där. Man kan göra den här lösningen på många olika sätt, men att man kan lösa den och att man … Jag tycker kanske att … Talar jag ur egen sak då, men jag tycker det hade varit en fördel för området. Men sen är det upp till varje fastighetsägare att hantera sin tomt och hur man vill att det ska se ut här. Det är klart att jag personligen vill gärna se den här småskaliga verksamheten här. Som jag nämnde då tidigare, så jag är uppvuxen i Stockholm och gick i skola precis bredvid … på andra sidan, vid Hammarbyhamnen. Och Hammarbyhamnen på min tid, när jag växte upp i Stockholm, såg ut som Ringön. Kanske till och med lite ruffigare. Och det är klart att det kan … Jag säger inte att man ska ha det, men jag kanske inte heller tycker att allt måste se ut som Hammarbyhamnen gör i dag. Det finns ett värde, tycker jag, i att en stad har olika dimensioner och olika områden, och varför inte … Ringön finns ju som ett område, tycker jag, ganska inringat så. Vattnet skiljer det här ifrån delen [?? 0:36:37] och sen så finns det faktiskt naturligt vid bron och runt. Så att man ser … Ringön är definierad så. Det är inte bara som ett kvarter eller någonting sånt. Och då skulle man kunna ha det som en vision, tycker jag, att göra någonting annat här.
INTERVJUARE:För jag tänker på att det står i den här visionen för Älvstranden, den kom också 2012, då pekade man ut Ringön som ett område som ska få fortsatt vara lite speciellt och inte omvandlas som resten av Älvstranden.
ANITA:Exakt. Exakt. Och sen så kan man fråga sig ”hur ska det gå till då?” Och där kommer ägandefrågan in givetvis. Och det är klart att det är en bit, men jag menar på att det är bättre att människor får möjlighet att göra investeringar. Sen kan man styra investeringarna i stället genom att säga att ”nej, men vi tillåter inte att det byggs ett köpcentrum här ute”. Jag ser hellre den vägen än att man låter det bara bli som en stor våt filt över allting och inte tillåter någonting på grund av den ena eller den andra anledningen, och så vidare. Och hela den här vattenproblematiken och så vidare, den används nu på ett sätt som jag tycker … Jag blir höggradigt irriterad. För jag menar om det är på det sättet att vi alla ska ta hänsyn till den här älven och hur mycket den kan stiga och så vidare, då är det faktiskt så att då ligger stora delar av Göteborg under vatten redan. Jag menar, vi pratar om Långgatorna, vi pratar om det. Vad görs där då? Det är löjligt, tycker jag. Det är en absurd diskussion att föra över det på en enskild fastighetsägare ute på Ringön. Jag menar, om jag vallar in här och bygger någonting här. Ja, men resten då? Hur ska det se ut då? Då är det enda …
INTERVJUARE:Jag frågar för att fatta lite bättre. Du menar att ni … Om du säger att du vill bygga någonting nytt här, då ställs det väldigt stora krav på det att bygga, så att det tål en hög vattennivåhöjning och så?
ANITA:Ja.
INTERVJUARE:Ja, just det. Det blir en väldigt stor investering då.
ANITA:Det blir stor investering och det blir också en väldigt konstig investering. Eller om man kan se på omkringliggande byggnader då, hur ska de hanteras? Om jag ska höja här, ska det slutta in till grannen eller … Jag förstår inte riktigt. Och om man nu tittar på tomtkartan och hur husen ligger här och så vidare, så kan man se att så där skulle man inte kanske göra i dag då. Men jag har tomtgränsen som går 30-40 centimeter precis utanför en dörr här till grannen. Så sätter jag upp ett staket, vilket jag har rätt att göra, så kommer inte han in.
INTERVJUARE:Nej [skratt]
ANITA:Och då kan man fråga sig, ska jag då ta hand om hela min tomt här, hur …?
INTERVJUARE:Och höja den.
ANITA:Ja, höja den. Hur ska det gå för han då? Ska han ligga i någon vallgrav, eller? Och därför så menar jag på att det blir en väldigt konstig diskussion. Man hamnar egentligen … Man tappar fokus på vad det är man vill med Ringön då. Vi hamnar ner … Vi som kanske vill göra något och göra något på det här tidsperspektivet till 2045, då hamnar vi i den här typen av diskussioner i stället för att kunna gå loss med det vi vill göra. Givetvis så handlar det inte om att släppa byggnormer eller någonting sånt där, och säkerhet. Det handlar inte om det. Men det ställs fullständigt absurda såna krav. Och då är frågan … Då kanske man skulle titta på nationell nivå. Då kanske vi behöver bygga en stor port utanför Älvsborgsbron. Precis …
INTERVJUARE:Just det.
ANITA:Då kan man åka ner … Då kanske de ska studera hur de har gjort i Holland och delar av Polen, som faktiskt har landområden som ligger under havsnivå. Men att ålägga oss till att höja hela vårt område …
INTERVJUARE:Är det lika kanske på Gullbergsvass och … Man kommer bygga nytt där kring bron, på den sidan också.
ANITA:På Gullbergs… [hör inte 0:41:22] Jag vet faktiskt inte hur … Jag vet att man har planerat att bygga och alltihopa, men exakt hur nära strand och kaj det kommer att vara, det vet jag inte. Vet inte heller markförhållanden och såna saker. Men det är intressant ändå att se.
INTERVJUARE:Vad spännande att det känns som det blir så här fläckvisa lösningar då. Ifall, jag menar, varje enskild byggare här ute skulle ta ansvar för sin lilla lott i stället för att staden gör något stort, ordentligt på en gång.
ANITA:Ja, mm.
INTERVJUARE:Om det nu är ett …
ANITA:Om det nu är den typen av problematik. Man kan ibland också miss… Man kan få en misstanke hos sig att ”jaha, används det här nu som ett argument för att vi inte ska kunna komma framåt på något sätt, med det här tillåtande som man då säger sig vilja ha?” Och det är klart att när vi hamnar i de här diskussionerna så kan man lätt känna så.
INTERVJUARE:Ja. Jag frågar en annan sak. Frog Marine Service, hyr de av dig, eller?
ANITA:Nej, inte alls. De har en egen tomträtt.
INTERVJUARE:Ja, okej. Så de äger själv.
ANITA:Mm.
INTERVJUARE:Men den här tomten, den har varit tom ganska länge, eller? [hör inte 0:42:33]
ANITA:Absolut, ja.
INTERVJUARE:Hela tiden.
ANITA:Ja. Den är bara uthyrd som mark.
INTERVJUARE:Ja. Vad intressant.
ANITA:Och anledningen till att vi … Det var egentligen den etapp tre. Vi började med att bygga om där borta, sen skulle vi ha byggt om här, och då blev inte det och då hamnade vi i hela den här långa diskussionen. Och sen skulle vi som etapp tre bygga på tomten.
INTERVJUARE:Ja, just det. Det var etapp tre. Och då tänkte du lite mer som störr… alltså lager, typ, byggnad [hör inte 0:43:07] verksamhet.
ANITA:Den ursprungliga visionen som gavs del av där vid Spontaneous City, som jag plockade tillbaka och som vi hade tagit fram, och som jag har visat för fastighetskontoret x antal gånger, det var att bygga och dra till oss marina företag, blandade marina företag skulle jag vilja säga. Det var inte bara ett företag, utan då skulle det vara att här skulle man kunna komma till propellerservice, kanske hitta någon som gjorde kapell och segelmakare. Så att allting här nere skulle bara fokusera runt båt. Det var den ursprungliga tanken. Sen har väl den med tiden förändrats till det som kanske är i dag, där vi blandar upp på båt. Jag har fortsatt i de lokaler de redan har, men att sen i den här delen göra någonting annat. Och det som är på tomten, det är väl snarare så att där skulle jag väl kanske i framtiden, om möjligt, vilja se olika verksamheter. Alltså bygga på ett sätt som gör att … Vi har ju ritat på lokaler där som skulle kunna vara … att man både kunde växa och krympa, så att säga. Om du tänker dig gamla magasinsbyggnader, den stilen, ganska ruffa såna faktiskt, och sedan att du i princip skulle kunna sätta upp en mellanvägg och sen ha som ett litet loft eller någonting. Antingen där uppe, att du sitter med ditt kontor eller vad, sen ha din verkstad eller verksamhet där nere, och sen så öppna, kunna gå upp, komma ut och så. Skulle du då vilja expandera så kan man flytta mellanvägg eller dra ihop eller hitta lösningar som gör att det inte blir så ”en byggnad, en verksamhet”, utan kunna hitta lite flexibilitet i det här.
INTERVJUARE:Och det här också från att vara med [?? 0:45:32] en restaurang. För jag började fundera på kundkretsen. Det skulle vara … Hade det varit om det hade blivit en mer sån marin miljö här med mycket båt… [?? 0:45:40]?
ANITA:Kan vara här ändå. Och det är även så, nu när vi gör om … Vi har gjort om kajerna nu. Vi har byggt om … Vi har tre kajer. 300, 301, 302 heter de. Och tanken är givetvis att man skulle pröva. Och vi ritade in i vår vision här att … och vi har förberett så hållfasthetsmässigt att vi skulle kunna göra … lägga ut sån flytponton som Älvstranden har i dag, med en landgång, så att man skulle kunna komma iland och landa här. Det i sin tur skulle givetvis möjliggöra att folk transporterar sig i stället för med buss, bil, vattenvägen nere ifrån staden hit upp eller tvärs över är det väl kommer bostäder. Och kan man göra det, ja, då kanske man också i det här skulle kunna ha enklare typ av … Vi pratade om de här tidigare food trucksen, vi har stor hamnplan här, vi kanske skulle kunna ha någon sån typ utav verksamhet på sommaren. Eller det kanske kan växa sen med tiden och bli större, att man kan ha det längre tid på året också. Men det finns möjlighet att skapa och dra hit liv, men det är också viktigt … Om man ska få liv i ett område så måste man kunna ta sig dit. Alla kan ju inte vara bilburna, och det sista vi vill bygga på tomten, det är ett stort parkeringshus.
INTERVJUARE:Ja, det förstår jag.
[skratt]
ANITA:Det vill jag inte. Utan jag vill ha någonting annat. Och kanske att man kunde ta sig hit med Älvstranden och man kan fortsätta rutten då, för den borde rimligtvis fortsätta till … Man kommer säkert att lägga en station vid Frihamnen när det väl är byggt. Sen kanske den ska gå från Frihamnen över till Gullbergsvass och sen kanske hit, vad vet jag. Det är ingen omöjlighet.
INTERVJUARE:Nej, precis.
ANITA:Gamla gasklockan låg ju precis mitt emot oss förut och det är där man ska bygga. Så det hade väl varit idealiskt. Och då kanske det inte är det, då kanske man ska ha ett cykelställ, Styr & Ställ här. Kan man ta cykeln härifrån, eller hur det nu är.
INTERVJUARE:Det är faktiskt … Det är väldigt nära rakt över här.
ANITA:Ja, det är väldigt nära. Och det är absolut gångavstånd bort till Frihamnen. Men det är klart att det ökar tillgängligheten ännu mer om vi skulle fått en station här. Det skulle det göra, definitivt. Och skulle man då ha den här typen utav, som jag pratade om, lite olika verksamheter som är här och faktiskt tillverkar saker, så skulle man också kunna ha öppet så att man skulle kunna någon typ av försäljning eller visningar, eller vad det nu kan vara, under en viss tid. Kanske inte så att det ligger som butiker direkt, men ja, du vet.
INTERVJUARE:Ja, precis. Vad spännande.
ANITA:Jag kan se allt. Jag kan se allt ifrån … Träffade ett par tjejer som har startat … som tapetsörer och renovering av gamla möbler och så vidare. ”Åh, det hade varit ett underbart område att ligg i” liksom. Samtidigt som de håller på med sitt här, så är det faktiskt så att kund kan komma in, både se vad de gör och kanske köpa eller lämna eller … Du vet. Men jag kan se den typen utav verksamheter. Det som låg på tomten förut här, det var en exakt likadan byggnad så som den ser ut där borta. Och här hade man sill och skaldjursinläggningar och sånt. Och det var faktiskt sånt att vi leverade salt till.
INTERVJUARE:Ja. För hur länge höll de till här, sill och skaldjur?
ANITA:Ja, när brann det ner, hördu? 2002, -03. Jag köpte det, den delen då när den brann ner.
INTERVJUARE:För då lämnade det företaget? De ville inte försöka bygga upp …?
ANITA:Du, jag tror att de flyttade. Det här är bara vad jag tror. Jag tror att de flyttade till Fiskhamnen, till lokaler där under en period. Sen så vet jag inte mer. Men det här blev ju totalförstört, det brann ner till grunden.
INTERVJUARE:Men det är inte det som är den tomma ytan, utan …?
ANITA:Jo.
INTERVJUARE:Det är det?
ANITA:Mm.
INTERVJUARE:[hör inte 0:50:54]
ANITA:Mm. Hon är tio i tio.
INTERVJUARE:Ja, men då kanske vi … Vi får se här i dag, för det blir lite speciellt med … Jag hörde att Sofie ska lämna, och hon skulle säga någonting. För att eventuellt skulle jag säga någonting tio minuter om min forskning, vad jag har för perspektiv och så. Men jag tycker det här var väldigt kul, att höra din berättelse. För att mycket tycker jag … Det är precis som jag också vill ha det.
[skratt]
INTERVJUARE:Alltså, nu sitter jag … Jag är inte fastighetsägare och har aldrig varit ute [?? 0:51:36] på riktigt så där. Men jag tycker det är väldigt spännande med städer där det finns fortfarande saker som händer, alltså att staden inte … När man pratar om hållbar stad, så tycker jag att man glömmer att en hållbar stad också måste innehålla platser där man tar hand om båtar, tar hand om möblerna. Att vi kan inte bara hålla på och slita och slänga saker, utan allting måste tas omhand. Och det är väl intressant, tycker jag.
ANITA:Ja. Och jag tycker de är intressant, för den utvecklingen har kommit. Det är lite kanske därför också det har förändrats, min syn, alltså det kanske inte bara ska vara båtar. Utan nu har pendeln i samhället svängt lite mot att ”det här slit och släng, det är … nej, vi kör inte på det nu”. Utan det är faktiskt viktigt att vi tar vara på de saker vi har. Och den gamla soffan, är det en bra soffa från början så tål den faktiskt att kläs om. Och nu är jag en sån människa dessutom, så jag är förespråkare … Jag älskar gamla saker [skratt] Och det får gärna vara med och tas omhand om och så vidare. Och där finns det också som människa allt ifrån om att man tar hand om dem och klär om dem, till att man tar saker och gör nytt. Gör nytt utav gamla saker. Det hade väl varit också en fantastisk verksamhet att komma hit och kanske ha här. Jag skulle välkomna något sånt också. Sen kommer mycket annat som man gör också. Den här småskaligheten också, den här [hör inte 0:53:25] … Det här går lite tillbaka nu. För mig då som är lite äldre så känner jag att det här är lite … Vi tycker på något vis att det här är lite mysigt, med slaktaren och fiskhandlaren och alltihopa det här, och det är jätte… Det känns lite härligare att komma in på ett bageri där de har bakat brödet, i stället för att köpa den där plastade Skogaholmslimpan. Så att jag tror att pendeln svänger lite. Sen kanske man inte … Man ska kanske inte utesluta varken det ena eller det andra, men jag skulle jättegärna … Jättekul om det hade varit någon som hade velat vara här och baka bröd också, om vi hade kunnat byggt någonting för ett bageri eller … Alltså du, det här är väl lite utav en önskedröm nu kanske, men olika verksamheter och att de gärna hade fått funnits här. Och som jag har sagt till [hör inte 0:54:25], jag vill inte att någon ska flytta. Jag vill jättegärna att Propellerservice ska ligga kvar och Peter som håller på med tak här. Det är verklig verksamhet. Och alla hans killar som är här, och de finns ute över hela staden och så där. Det ska inte behöva flytta. Snarare ska vi bygga saker runt det, tycker jag.
INTERVJUARE:Precis. Jag hoppas det blir så.
ANITA:Ja, det hoppas jag också. Jag hoppas också det. Som sagt, den stora biten är nog få till politiska ord och den här storslagna … de här visionerna, de måste faktiskt sippra ner i konkreta tillåtande regelverk i så fall om man då säger att det ska vara för ett visst område. Du har säkert sett massa exempel. Man har faktiskt lyckats genomföra det här i Danmark. Man har haft verkliga politiska viljan, skulle jag vilja säga. Det är inte bara att stå utåt och säga i tidningen att det ska vara tillåtande, utan det är faktiskt att sätta upp de nya reglerna då för tjänstemännen att följa. De måste få veta. Jag kan förstå att någon som sitter på stadsbyggnadskontoret, han vill ju inte göra tjänstefel. Jag förstår det. Men då måste de beslutande också ge dem möjlighet att förhålla sig till de här orden, annars blir det faktiskt tyvärr bara tomma ord.
INTERVJUARE:Jag ska resa till New York här över nyår, och då ska jag träffa ett par personer som … ett par organisationer som jobbar för att tillverkande verksamheter ska kunna vara kvar i Brooklyn. Brooklyn är väldigt så här omvandlat för väldigt exklusivt boende. Men det är många som har reagerat även i en sån stad där det är sånt tryck på boende som New York. Så många som har reagerat att när man till slut renar marken och gör fint, så tränger man undan det som är arbetsplatser och så där för många som har bott där innan. Så att man försöker hitta sätt att både värna den här industrin som finns kvar.
ANITA:Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är viktigt.
INTERVJUARE:Ja. Och att samma som har jobbat i den industrin kan också bo kvar där och måste inte börja jobba någonstans i New Jersey plötsligt.
ANITA:Nej, nej.
INTERVJUARE:Det ska bli väldigt spännande att höra hur de jobbar där. De har förstås ett helt annat regelsystem än vi, men ändå liksom se [hör inte 0:57:15]
ANITA:Ja, jag tror det absolut. Och jag har läst mycket … Jag har försökt att läsa dels dem som var med och gjorde Spontaneous City, för de gav ju exempel från hur man hade jobbat. Kommer inte ihåg om jag säger rätt stad nu, om det var Rotterdam eller det var någon … eller ja, det var i alla fall en hamnstad med kvarter som verkligen hade gått ner sig och så där, och fastighetsägarna satt fast med fastigheter de inte kunde göra någonting med. Så gick man samman, fastighetsägare och staden, och så började man bygga upp det här då. Och det finns exempel … Och Danmark inte minst, närliggande exempel på hur man har gjort. Och de här, själv inte varit där på sistone, men varit andra i familjen som varit över, att det är jättelivliga ställen i dag och jätteroligt att åka dit, och man älskar att komma. Och det är allting ifrån områden där det finns olika sorters mat från hela världen och de … Alltså, det händer grejer. Och det måste vi, tycker jag också, kunna få plats med. Jag menar, det är väl jättefint på Eriksberg, men allt behöver kanske inte se ut som det.
INTERVJUARE:Nej.
ANITA:Och det intressanta är [skratt] när det väl händer någonting … Vi kan ta Magasinsgatorna som ett exempel, som om du tittar tillbaks i tiden var bara jättetrötta. Och så får man dit lite verksamheter och kanske lite rätt och tiden och så där. Då kan många tycka att ”åh, nu har det blivit … Nu blir det väl lite väl exklusivt kanske” och så vidare. Men alltså, det handlar hela tiden om utveckling. Låt oss kunna få ta del av den här också. Jag vill absolut inte tränga undan någon verksamhet här som finns här. Tvärtom. Tvärtom alltså. Hellre locka hit alltifrån till cykelverkstaden till hantverkaren till kafferosteriet eller vad det nu än är. Jag vill ha ännu mer verksamheter i stället för butiker. Verksamheter känner jag. Så, nu har jag nästan pratat oavbrutet [skratt]
INTERVJUARE:Det är jättebra [?? 0:59:46] Jag har inte behövt ställa några frågor. Det är faktiskt kul bara höra folks berättelser. Det är fantastiskt.
ANITA:Absolut. Och nu … Det finns ju många fastighetsägare här, som har olika berättelser. Och det är säkert många som har lite olika visioner också, givetvis om sina områden. Det här är min vision. Man kan inte säga att den ska gälla alla. Men det här är min vision om den här delen.
INTERVJUARE:Jag tänkte intervjua er som brukar vara med på de här mötena då. För att det här känns lite komplext, jag hinner inte mer här. Sara blev sjuk förra veckan, då skulle jag träffat henne, Castellum. Och sen …
ANITA:Ja, det är intressant, för Castellum är en stor spelare.
INTERVJUARE:Ja, precis. De är överallt i landet.
ANITA:Ja. Och de styrs säkert utav helt andra saker. Där kan vi prata om avkastningskrav och lika med … Det har jag givetvis också, för jag måste överleva på något sätt, men jag styrs inte av det på samma sätt.
INTERVJUARE:Niklas Nilsson intervjuade … Jag hade ett annat litet projekt [skratt], då intervjuare jag Niklas. Det var på våren 2016. Ja. Men vi får se här, för att jag tänker ändå att någon, kanske februari, så kanske jag ändå kan presentera någonting som jag tänker om Ringön från mina perspektiv. Och det är Matilda nu som har bett mig göra någon slags följeforskning på Saltet, hur de påverkar vad som händer här. Sen vet jag inte … Du vet, det blir så komplext, det är så mycket som händer.
ANITA:Ja, det händer mycket. Och det är klart att de har …
INTERVJUARE:Men någon typ av presentation kan jag göra någon gång i februari kanske. Och skriver bara en väldigt enkel också rapport på åtta, tio sidor, för dem som är intresserade.
ANITA:Jättekul. Och är det någonting som du undrar över, så får du bara höra av dig till mig. Det är bara slå en signal eller så skickar du ett mejl eller någonting. Nu håller jag i alla fall på att koka upp.
INTERVJUARE:Jag med.
ANITA:[skratt]
INTERVJUARE:Så, nu stänger jag här.
